Härom dagen firade jag och min man 10 år som gifta. Eller firade och firade. Vi firade kanske mest mina svärföräldrar som firar 50 år som gifta i år. Men det råkade bli just på vår bröllopsdag. Vi hade ingen barnvakt och vi hade kanske inte riktigt orken att fira oss själva just då. Så som vi borde och så som vi så väl hade behövt. För livet lunkar på. Det är intensivt med barn, hund, hus och karriärer. Och juni är väl den galnaste av månader? Ingen av oss hade förberett något till den andra. Vi sa knappt ”grattis” när vi med grusfyllda och trötta ögon såg varandra på morgonen.

Vi befinner oss i en tid i livet då vår relation mest ”är”. Barnen går först och de och våra jobb tar i stort sätt all vår energi. Vi konstaterade igår att det också är något fint i det.  Att vi mitt i allt, när relationen är ofrivilligt oprioriterad ändå kan lita på att den håller. Jag tänker också på att det inte är konstigt att det är nu många skiljer sig. Jag slås åter igen av den galna tanken på att vissa skaffar ett till barn för att rädda relationen. Kan det finnas något som äter upp en relation mer än barn? Inte för att barnen gör fel, utan för att de tar plats. Energi. Och för att de (som sig bör) går först. När barnen väl har fått sitt tar man ett djupt andetag och drar in det lilla syre som finns kvar i sina egna lungor.

Med det sagt är jag så tacksam att jag har Ola. Att han är min man och trygga punkt. Vi är både olika och lika. Han blir väldigt irriterad över att jag inte tankar bilen. Jag säger att man kan åka tills lampan lyser rött. Han älskar inte att hitta mina halvdruckna kaffekoppar lite överallt, men jag är säker på att han skulle sakna mina små spår om jag inte längre fanns här.. Han älskar inte mitt sätt att hålla i pengar eller min något avslappnade syn på ekonomi, men kanske inspirerar jag honom i att se andra värden i livet? Han irriterar sig nog en hel del på alla mina uppstartade men icke avslutade projekt, att jag aldrig vet var mina grejer är och att jag aldrig hänger upp handduken i badrummet igen när jag duschat utan slänger den i en hög på golvet.

När man är trött och sliten kan det vara svårt att se vad den andra gör. Ola till exempel tar alltid vår hund på en långpromenad på morgonen, vardag som helg. Han plockar i och ur diskmaskinen och sköter sen en tid all tvätt här hemma. Han är den som har koll på ekonomin (eftersom jag inte kan betala räkningar) och har koll på allt som har med våra bilar och vårt hus att göra. Han jobbar otroligt mycket och är helt fantastiskt duktig på det han gör. Utan honom hade vårt hem fallerat. Han är alltid på mina upptåg, vare sig det gäller renovering eller att hitta på roliga saker, men han är också en varsam broms när mina idéer spårar (och det gör de ofta..) Jag har lärt mig att lyssna på honom, för när han sätter ner foten gör han det av en anledning. Det är fint.

En relation och ett äktenskap kan inte bara vara fluff och rosa skimmer. Ett äktenskap innebär att finnas där för varandra i vått och torrt, i nöd och lust. Kanske går vi igenom en lite tuffare period nu med mer ”nöd” än ”lust”. Då är det fint att tänka på att det vi har framför oss är lust. För utan nöd, ingen lust.

Utan motgång ingen framgång.

Jag älskar dig Ola. I nöd och lust.