Vad innebär ADHD-coaching egentligen?

Jag är just nu inne i sluttampen av min ADHD-coachutbildning. Och ju mer jag pratar om det, desto oftare får jag samma fråga:

“Men vad gör en ADHD-coach egentligen?”

Så jag tänkte förklara det lite mer ordentligt här – vad ADHD-coaching är, hur det funkar, och vem det kan passa för.

ADHD-coaching – vad det är (och inte är)

Jag går ADHD-coachutbildningen hos Anna Hallén, vilket innebär att jag inte bara jobbar coachande – utan också har en gedigen kunskapsgrund kring ADHD.

Det gör att jag kan hjälpa dig både med förståelse, strategi och konkreta förändringar i vardagen.

ADHD-coaching är inte terapi. Det är inte heller “tips och tricks” från någon som bara gillar listor och struktur.

ADHD-coaching handlar om att förstå hur din hjärna fungerar – och skapa ett liv som faktiskt funkar för dig, i vardagen.

Många som söker ADHD-coaching är smarta, drivna och ambitiösa. Men de är också trötta. För det känns ofta som att allt tar mer energi än det borde.

Man vet vad man “borde” göra, men får ändå inte ihop det.

Och det är där coaching kommer in.

ADHD-coaching handlar inte om att bli en ny person

En viktig grej: målet är inte att du ska bli av med din ADHD. Målet är att du ska förstå den – och skapa en vardag som fungerar för dig.

Att du ska slippa kämpa så mycket.

För många med ADHD är problemet inte att man inte vill, utan att man inte kan – på samma sätt som andra.

Och ju mer man försöker pressa sig in i ett system som inte passar, desto mer börjar man tro att man är lat, dålig eller misslyckad.

ADHD-coaching är tvärtom.

Vi utgår från vem du är och hur din hjärna fungerar – och bygger därifrån.

Så här brukar det se ut i praktiken

ADHD-coaching är konkret. Väldigt konkret.

Det betyder att man inte bara pratar om livet – man gör förändringar i livet.

Det kan handla om att:

• förstå varför du kraschar efter sociala grejer

• förstå varför vissa uppgifter känns omöjliga trots att de är “enkla”

• se mönster bakom prokrastinering, kaos och stress

• hitta strategier som faktiskt passar din hjärna

• skapa struktur som håller även när motivationen försvinner

• bygga självkänsla (för ja – det sitter ofta ihop)

• hitta balans mellan ambition och återhämtning

Och ofta upptäcker man något ganska skönt:

“Det är inte jag som är fel. Jag har bara använt fel verktyg.”

En coach är som ett externt nervsystem

Många med ADHD har svårt med:

• planering

• igångsättning

• prioritering

• tidsuppfattning

• att göra saker i rätt ordning

Det är inte karaktär. Det är exekutiva funktioner.

En ADHD-coach blir lite som ett “externt stöd” för det.

Någon som hjälper dig att:

• sortera tankarna

• skapa tydlighet

• bryta ner uppgifter

• göra en plan

• följa planen

• och anpassa planen när livet händer (för det gör det alltid)

Coaching är framåt – inte bakåt

I terapi går man ofta bakåt och bearbetar.
I coaching jobbar man framåt.

Det betyder inte att känslor inte får plats – de får jättemycket plats.

Men fokus ligger på:

• Hur vill du ha det?

• Vad funkar inte idag?

• Vad är ett rimligt nästa steg?

• Hur kan du göra det lättare?

• Vad behöver du för att det ska bli av?

För vem passar ADHD-coaching?

ADHD-coaching passar dig som:

• har en ADHD-diagnos, eller misstänker ADHD

• känner att livet ofta blir för mycket

• vill förstå dig själv bättre

• vill ha hjälp att bygga struktur på ett snällt sätt

• vill ha konkreta verktyg, inte bara prata

• vill skapa hållbara rutiner utan att tappa dig själv på vägen

Många som söker coaching har redan “testat allt”:
appar, listor, rutiner, kalendrar, självhjälpsböcker…

Men de saknar den viktigaste pusselbiten:

anpassningen till deras egna unika ADHD-hjärna.

Vad kan man få ut av ADHD-coaching?

Målet är inte ett perfekt liv.
Målet är ett enklare liv.

Efter ett tag brukar personer uppleva:

• mindre stress

• mer självrespekt

• mer kontroll (utan att bli kontrollerad av kontroll)

• mer lugn i huvudet

• bättre energi

• färre krascher

• och framförallt: att de får en ökad förståelse för sig själva.

Inte alltid. Men oftare.

Och det är en enorm skillnad.

ADHD-coaching är också hopp

Det här är kanske det viktigaste.

Många som söker coaching har gått runt länge och tänkt:

“Varför klarar alla andra livet – men inte jag?”

Det är en tung tanke.

ADHD-coaching handlar mycket om att få syn på:

• att du inte är ensam

• att du inte är trasig

• att det finns förklaringar

• och att det finns vägar framåt

Inte genom att kämpa mer.
Utan genom att förstå mer – och jobba smartare, snällare och mer rätt.

---

Om du är nyfiken på ADHD-coaching och vill prova, så tar jag just nu emot klienter under min certifiering.

Pris:

• Januari: 299 kr/session

• Februari: 599 kr/session (introduktionspris)

• Ordinarie pris från 1 mars: 995 kr/session

Du kan börja med en enda session för att känna efter om det är någonting för dig. Vill du boka en tid så gör du det här

När dopaminbrist känns som ångest

Sedan jag fick min ADHD-diagnos – och framförallt sedan jag började läsa till ADHD-coach – har jag lärt mig något som förändrat hela min syn på mig själv:

Lågt dopamin handlar inte bara om fokus.

Dopamin är också det som gör att livet känns… levande.
Att saker känns meningsfulla.
Att man får en naturlig känsla av “ja”.

Driv. Lust. Mening.

Och när dopaminet ligger lågt kan det istället kännas som:

• meningslöshet

• tomhet

• rastlös tristess

• låg “livslust”

• ett obehag i kroppen

• en stark känsla av: “jag vill ur den här känslan”

Som att man går runt i ett inre vakuum.

Och det är här poletten trillade ner för mig:

Jag har i många år trott att det här var ångest.
Men det är inte alltid ångest i klassisk mening.
Ofta är det ett nervsystem som signalerar: “det här ger mig ingenting.”

Dopaminbrist är inte bara “lathet” – det är ett kroppsligt obehag

Vi pratar ofta om dopamin som motivation.
Men för mig har det varit mycket mer än så.

När dopaminet sjunker (eller när jag hamnar i understimulans) så är det inte bara att jag blir “lite seg”.

Det kan kännas fysiskt obehagligt.

Och det är också logiskt: hjärnan är byggd för att söka belöning, mening och stimulans. När den inte får det – då blir det obehag.

Som att kroppen vill skaka av sig känslan.

Som att något måste ändras.

När hjärnan försöker lösa dopaminbrist

Det intressanta är vad som händer sen.

För när dopaminet är lågt så försöker hjärnan nästan alltid lösa det.
Den vill ur obehaget. Den vill känna något. Den vill få upp energin.

Och då verkar det ofta finnas två vanliga vägar (både hos barn och vuxna):

1) Kroppen försöker höja dopaminet genom rörelse

Det här känner många igen hos barn. De börjar prata mycket och snabbt, röra på sig, vicka, springa runt, pilla, stöka.
Det kan se “jobbigt” ut från utsidan. Men egentligen är det en ganska klok strategi.

En kropp som instinktivt försöker självreglera.

Rörelse är nämligen det absolut bästa sättet att höja vårt dopamin och få systemet att kännas lite mer levande. Och det är därför många barn (och vuxna för all del) med ADHD mår bättre när de får röra sig.

2) Stressystemet tar över

Om man inte har tillgång till att tanka dopamin (tex, blir utskälld för att man inte kan sitta still) kan stressystemet kliva in som vikarie.

Stress kan nämligen också skapa driv, fokus och energi.

Men det är en dyr lösning.

För då kommer energin inte från motivation eller lust – utan från alarmsystemet.

För barn kan kan det uttrycka sig såhär:

• de triggar syskon

• provocerar vuxna

• skapar drama

• springer iväg

• klättrar farligt

• gör dumma grejer “utan att tänka”

• testar gränser

För det här leder ofta till ett påslag. En kick. En reaktion.

Men det kan också slå åt andra hållet.

Istället för utåtagerande kan det vända sig inåt:

• “jag klarar inte”

• man får panik vid krav

• låsningar

• gråt som kommer från ingenstans

Och här kommer min promenad-insikt. Och häng med nu, för nu blir det lite.. rörigt..

Adrenalin är en reaktion på hot och rädsla

Adrenalin är kroppens försvar när hjärnan tolkar något som ett hot.
Det är det som gör att vi orkar lite till – att vi kan mobilisera kraft och fokus, som om vi behövde springa ifrån ett lejon på savannen.

Och då började jag tänka:

Om man som barn gång på gång hamnar i ett dopaminlågt läge – utan verktyg för att reglera det – och nervsystemet lär sig att den där känslan är obehaglig… då är det kanske inte konstigt om stressystemet slås på.

Inte bara för att bli mer effektiv.
Utan för att ta sig ur obehaget.

Och om nervsystemet dessutom börjar tolka känslan som farlig – då börjar det också försöka förebygga, kontrollera och undvika att hamna där.

Man börjar:

förebygga.
kontrollera.
undvika.
fly.

Inte för att man är en “kontrollerande person”.
Utan för att nervsystemet har lärt sig att obehaget är farligt.

Och då kan dopaminbrist bli mer än bara låg motivation eller svårt att fokusera.
Det kan bli en lång spiral som ser ut ungefär så här:

dopaminbrist → obehagskänsla → rädsla för känslan → stressystemet på → kontroll/flykt → tillfällig lättnad → strategier för att slippa hamna där igen

Och här någonstans får man kanske en ångestdiagnos –
när det i själva verket kan handla om:

ADHD, dopamin – och ett nervsystem som försöker överleva.

Det här skulle också kunna vara en del av förklaringen till den mer inåtvända, högkompenserande ADHD:n – särskilt hos flickor och kvinnor.
När man tidigt lär sig att överleva sina inre tillstånd genom kontroll, undvikande eller prestation kan det senare ta sig uttryck som ångestproblematik, men också tvångsmässighet, ätstörningar eller andra sätt att reglera sig.
Inte för att ADHD “är” allt detta – utan för att nervsystemet försöker hitta en väg att stå ut.

En sista reflektion

Det här betyder naturligtvis inte att all ångest bottnar i ADHD.
Ångest kan såklart ha många olika orsaker.

Men för mig var det här en polett som trillade ner.

Min “ångest” har ofta inte börjat med en tanke.
Den har börjat i kroppen.

Och när jag förstår var obehaget kommer ifrån blir det lättare att träna på att vara kvar i det.

Inte:

“det här är farligt – jag måste fly.”

Utan:

“aha… det är mitt nervsystem.”
“det är understimulans.”
“jag behöver reglera – inte fly.”

Och det är faktiskt en enorm skillnad.

Känner du igen dig?

Ett år i rörelse – och en liten paus för att se tillbaka..

Imorgon är det redan nyårsafton och det börjar bli hög tid att summera år 2025. Jag brukar ha så otroligt svårt för just det. När någon, allra helst på nyårsafton, frågar “jaha, vad tycker du har varit det bästa med det här året?” blir det helt blankt i huvudet.

Jag är nästan alltid på väg framåt. Det som varit har ju redan passerat. Men i år bestämde jag mig för att verkligen ta mig tiden att stanna upp en stund. Med hjälp av kamerarullen på mobilen och bloggen har jag kartlagt, försökt minnas och känna efter. Och när jag gjorde det insåg jag att det ju hänt hur mycket som helst under året.

Föreläsning om ADHD

Året började med att jag den 15 januari höll min första föreläsning om ADHD. Jag hade då redan avklarat halva min utbildning till ADHD-coach och min hjärna kokade över av allt jag lärde mig. Jag var tvungen att få ut det här till fler – och helst direkt.

Ni var ett stort gäng som deltog, och det värmde verkligen att se hur många som uppskattade föreläsningen.

Startade Instagramkontot @utvecklasmedemelie

Jag startade också Instagramkontot @utvecklasmedemelie, där jag kunde fokusera helt på ADHD, personlig utveckling och företagande. Det kändes som rätt plats för just det innehållet.

I mars drog jag igång andra omgången av min kurs Våga satsa på din dröm – starta eget. Jag är så stolt över det projektet och alla fantastiska deltagare som vågar ta steg framåt i sina liv.

Jag gjorde en “Runstreak”

Det här hade jag redan glömt bort, haha. I april i år hade jag sprungit – varje dag – i ett helt år. Jag hade altså gjort en runstreak! Hur otroligt är inte det? Värt en extra klapp på axeln ändå väl?

Under våren lanserade jag även en föreläsning om ChatGPT.

Och hemma fortsatte skaparlusten. Jag och Ola gjorde flera projekt i trädgården – planteringsbänken, växttornet och ett nytt upplägg för odlingslandet där pallkragarna fick ge plats åt odlingsbäddar.

Odlingsåret gick däremot sådär. Trots frösådder, dahlior och stora planer uteblev blomsterprakten. För lite sol, för lite omvårdnad och lite för mycket ogräs – ja, livet hände helt enkelt. Men jag ser fram emot nästa säsong och nya försök. Det är ju halva grejen.

Dök ner i färganalys och snöade in på kapselgarderob

I juni dök jag ner i färganalys och tog ett omtag kring garderoben. Jag var less på känslan av att ha massor av kläder men ändå inget att ta på mig. Kapsel-tänket lockade – enklare, tydligare, mer mig.

Sommaren blev fin. Precis som den brukar. Skärgården, Gotland, Styrsö – och sedan en vecka i Spanien. Våra somrar ser ofta likadana ut, och ibland kan jag tänka att det borde vara mer variation. Men sanningen är att det är exakt så här vi vill ha det. Våra favoritplatser. Våra favoritpersoner.

Tog ett helheltsgrepp om Strömshagas bildmaterial

Hösten bjöd på många roliga uppdrag. Bland annat tog jag och Emma över allt bildskapande åt Strömshaga och fotade deras vårkollektion i mörkaste november. Det var både intensivt och fantastiskt roligt.

December - pysslets månad

Och så kom december – pysslets månad. Jag gick all in på julinspiration, skapade, fotade och delade. Kreativiteten fick verkligen flöda.

Så det här fick bli min lilla årskrönika. Ett år som – när jag stannar upp och tänker efter – var fyllt av utveckling, kreativitet, misstag, skratt, trötthet, stolthet och ganska mycket mod. Och även om jag fortfarande är en person som hellre tittar framåt än bakåt, så var det fint att pausa en stund för att se och minnas allt jag faktiskt burit med mig genom året.

Nu kliver jag in i 2026 med samma nyfikenhet som alltid – är som alltid lite pirrig över vart det ska ta mig.

(Ja, och herregud, i februari fyller jag 40. Bara det!)

Sy och brodera en egen julstrumpa 🎄

Detta inlägg innehåller material från ett tidigare samarbete med Ohlssons Tyger (2022).

Traditionen med julstrumpa är ganska ny för mig. Jag är inte själv uppvuxen med det, men när jag fick barn kände jag direkt att det var ett mysigt sätt att skapa lite extra magi på julaftons morgon.

Här hemma har det blivit tradition att tomten lämnar en chokladtomte, en clementin och en ny pyjamas.

Inför julen 2022 gjorde jag ett samarbete med Ohlssons Tyger där jag sydde och broderade egna julstrumpor. Av någon anledning har det här projektet aldrig fått flytta in på bloggen – men bättre sent än aldrig. Här kommer en enkel guide för hur du kan sy och brodera din egen julstrumpa.

Perfekt som julpyssel, present eller bara för att göra hemmet lite mer personligt.

Du behöver

• Valfritt tyg

• Sax

• Sytråd & nål

• Eventuellt symaskin

• Textilpenna

• Broderigarn

Gör så här

1. Rita mönster
Rita upp din julstrumpa på ett stort papper i den storlek du vill ha.

2. Klipp sedan ut pappersstrumpan och lägg det på det valda tyget och måla av det. (Tänk på sömsmån, ca 1 cm). 

3. Klipp ut 2 delar till 1 strumpa och lägg tygdelarna räta mot räta. Sy ihop dem runt om kanten med 1 cm sömsmån. Lämna öppet i skaftet. Vänd strumpan rätt. 

4. Välj en kontrastfärg att brodera namn initialer eller en bokstav på. Sy på ovandelen för hand. 

5. Brodera
Brodera för hand på ovandelen av strumpan. Jag har använt stjälkstygn, som är enkelt, följsamt och ger ett mjukt uttryck. Följ de ritade linjerna tills broderiet är klart.

Det fina med den här typen av projekt är att inget behöver bli perfekt. Lite snett, lite ojämnt – det är precis det som gör det levande. Och varje julstrumpa får sin egen historia.

Hoppas du blir sugen på att testa själv 🤍

Torka apelsin och lime i ugnen – ett enkelt pyssel som doftar jul

Det finns vissa saker som aldrig riktigt går ur tiden. Att torka apelsinskivor i ugnen är en sån grej. Enkelt, nästan meditativt – och resultatet blir både vackert och användbart på så många sätt.

Igår stod jag och skivade apelsin och lime här hemma. Det är något med doften, ljudet av kniven mot skärbrädan och vetskapen om att det där enkla lilla pysslet snart kommer bli en del av julen. I granen, i kransen, på paketen, i en girlang… eller bara i en skål på bordet.

Och det bästa? Det är så otroligt enkelt.

Så torkar du apelsin och lime i ugnen

Du behöver bara:

• Apelsiner och/eller lime/grapefrukt

• En vass kniv

• Hushållspapper

• Bakplåtspapper

• Lite tålamod

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 50–75 grader.

2. Skär frukterna i tunna skivor.

3. Torka av skivorna försiktigt med hushållspapper så de inte är för blöta.

4. Lägg skivorna på bakplåtspapper och låt dem torka i ugnen i 2–3 timmar (ibland längre, beroende på ugn och tjocklek).

5. Ta ut dem och låt dem svalna och lufttorka i några timmar tills de är helt torra.

De ska kännas torra, lite stela och “pappriga” när de är klara.

Vad kan man använda dem till?

Det fina med torkade citrusfrukter är att de passar nästan överallt:

• I kransar och girlander

• På julklappar

• I dukningar

• I granrisarrangemang

• I en skål på bordet

• Som dekoration i ett fönster

En girlang med apelsinskivor och grankvistar

Torkade limeskivor i ljuskronan i köket.

Jag älskar särskilt att blanda apelsin med gran- eller enris. Otroligt enkelt, men så vackert.

Ett långsamt pyssel i en på tok för snabb tid

Det här är verkligen ett sånt där pyssel som inte handlar om prestation. Det går långsamt. Ingenting stressas fram. Och kanske är det just därför det känns så fint.

Skiva. Lägg in i ugnen. Vänta. Dofta.

I en tid där allt ska gå fort är det ganska skönt med något som får ta sin tid.

Ett litet tips på vägen

Förvara dina torkade skivor:

• i en papperspåse (såna för kompostavfall är perfekta)

• eller i en glasburk utan lock
  så håller de sig fina länge utan att bli fuktiga.

Om du vill se hur jag gör i rörligt format finns en reel om detta på min Instagram 🤍

Och om du testar själv – lova att njuta lite av doften under tiden.