Hur mycket måste kvinnor lida innan vi tror dem?

De senaste veckorna har mitt flöde återigen fyllts av kritiska röster om ADHD. Den här gången i kölvattnet av Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver.

Och medan jag har läst inlägg efter inlägg har en obehaglig känsla vuxit inom mig – en känsla jag först inte riktigt kunnat sätta ord på.

Nu tror jag att jag förstår vad den handlar om.

När kvinnors ADHD ifrågasätts är det som att våra svårigheter ifrågasätts. Igen.

Som om historien upprepar sig. Igen.

Mycket av kritiken mot serien handlar om hur den är gjord: om bristande journalistisk distans, hur läkemedelsbehandling framställs och om ekonomiska intressen får tillräckligt med utrymme. Det är relevanta frågor, och det här är inte ett försvar av programmet.

Men debatten har också väckt någonting mer personligt i mig. En oro som inte bara handlar om den här serien, utan som jag har burit på under lång tid.

Varje gång en känd och utåt sett framgångsrik kvinna berättar att hon har ADHD händer samma sak i mig. Min direkta reaktion är:

Aj, aj, aj. Nu kommer misstron att öka ytterligare.

Inte för att hon borde vara tyst. Inte för att hennes berättelse tar någonting ifrån någon annan. Utan för att jag är rädd för hur den ska tas emot. Att hennes framgång ska användas som ett motbevis mot hennes svårigheter – och i förlängningen mot våra.

Kanske läser jag delar av debatten om Alla mina bokstäver genom mina egna erfarenheter. Det är möjligt. Men den oro som debatten väcker i mig är ändå verklig. Och det är den jag vill försöka förstå och sätta ord på här.

När framgång blir ett motbevis

Allt fler kvinnor – inte minst kända personer inom medier och underhållning – berättar öppet att de har ADHD. Kvinnor som utifrån ser framgångsrika och välfungerande ut. Och i takt med att de blir fler höjs allt fler kritiska röster.

Har ADHD blivit en trenddiagnos? Hur kan så många inom medie- och underhållningsbranschen ha ADHD? Har diagnosen urvattnats? Tar dessa berättelser uppmärksamhet och resurser från dem som ”lider mest”?

Frågorna återkommer. Men under dem tycker jag mig höra en annan fråga:

Kan en kvinna verkligen ha stora svårigheter om hon samtidigt är framgångsrik?

Det är en fråga som bygger på föreställningen att en funktionsnedsättning alltid måste synas utanpå – hela tiden och inom livets alla områden.

Att den som har lyckats i arbetslivet, synts i tv, bildat familj eller byggt ett varumärke omöjligen kan kämpa på riktigt. Omöjligen kan ha stora svårigheter.

Men framgång i karriären är inte detsamma som frånvaro av svårigheter. Det vi ser är resultatet – inte priset.

Vi ser resultatet – inte priset

Och vad menar vi egentligen med framgång? Är det karriären vi ser – de få minuterna i rampljuset, titeln, prestationen – som får väga tyngst? Tyngre än barnen hon ständigt känner att hon sviker. Relationerna som går sönder. Vännerna hon inte orkar höra av sig till. Räkningarna hon glömmer, kaoset hon döljer och hemmet hon aldrig lyckas få grepp om. Tyngre än ångesten, sömnbristen och den konstanta skammen. Tyngre än alla de gånger hon biter ihop, pressar sig förbi sin egen gräns och sedan faller samman när ingen längre ser.

Vi kallar henne framgångsrik för att vi ser vad hon har åstadkommit. Vi ser inte allt hon har försakat eller förlorat – eller allt som har gått sönder längs vägen för att hon skulle kunna åstadkomma det.

Och framför allt: vi frågar aldrig hur länge till hon orkar.

När samma egenskaper både belönas och bestraffas

Det borde heller inte förvåna oss att många av dem som berättar om sin ADHD finns inom kreativa och offentliga yrken. Miljöer som erbjuder omväxling, intensitet, snabba belöningar och ständigt nya intryck kan vara särskilt lockande för den som har svårt att stå ut med monotoni. Impulsivitet kan bli mod. Rastlöshet kan bli driv. Risktagande kan ta en människa hela vägen upp på en scen. Ett starkt behov av stimulans kan bli musik, konst, humor eller berättelser som berör miljoner.

I rätt sammanhang kan egenskaper som skapar kaos i vardagen alltså belönas – ibland till och med bli själva grunden för en karriär.

Men vi gör det för enkelt för oss när vi ser en människa lyckas inom ett enda område och drar slutsatsen att hon fungerar väl i alla andra. Vi ser artisten på scenen, men inte människan som ska få vardagen att fungera när strålkastarna har slocknat. Vi ser kreativiteten, modet och energin när de går att sälja. Vi ser mer sällan impulsiviteten, rastlösheten och sårbarheten när de kostar mer än de ger.

Kanske är det inte trots sin ADHD som vissa av dessa kvinnor har sökt sig till rampljuset. Kanske är det delvis samma egenskaper som har fört dem dit – och som samtidigt gör livet bakom scenen så mycket svårare.

Granska systemen – inte kvinnorna

Med det sagt ska vi naturligtvis förhålla oss kritiska när antalet diagnoser ökar. Vi ska ställa frågor om hur utredningar görs, vilka som utför dem och vilka ekonomiska intressen som finns på en växande marknad för privat vård och läkemedel. Vi ska kunna diskutera risken för feldiagnostisering, överdiagnostisering och alltför snabb förskrivning av läkemedel.

Men vi måste också våga granska det samhälle där diagnoserna ökar. Ett samhälle där vi förväntas vara ständigt tillgängliga, effektiva och självgående. Där vi ska hantera arbete, familj, relationer, ekonomi, hem och ett oavbrutet informationsflöde – helst utan att tappa kontrollen över någonting.

För den kvinna som redan använder all sin kraft till att kompensera, dölja och hålla ihop kan varje nytt krav bli ännu en sak som till slut får balansen att brista.

Samhällets krav skapar inte ADHD. Men de kan göra svårigheterna mer påtagliga, strategierna otillräckliga och det som tidigare gick att kompensera för omöjligt att längre dölja.

Kanske får hon inte sin diagnos för att hon plötsligt har börjat fungera sämre. Kanske får hon den för att hon inte längre orkar betala priset för att se välfungerande ut.

Den kritiska blicken behöver alltså riktas både utåt och uppåt: mot kraven vi förväntas leva under, mot vårdsystemen och de politiska beslut som har format dem, och mot de privata aktörer och läkemedelsföretag som tjänar pengar på utvecklingen.

Den ska inte riktas mot de kvinnor som efter årtionden av kamp äntligen har fått ett språk för sina svårigheter.

Två saker kan vara sanna samtidigt: en kraftig ökning av diagnoser förtjänar att granskas, och kvinnors berättelser förtjänar att tas på allvar.

Och kanske måste vi våga ställa den mest obekväma frågan av alla:

Hur mycket av vårt sätt att tala om kvinnor med ADHD bottnar i en djupt rotad misstro mot kvinnors egna berättelser?

För bakom omsorgen om kvinnor som kanske diagnostiseras ”för lätt” finns något märkligt förmyndande. Som om vuxna kvinnor vore lättledda offer för en trend, utan förmåga att söka kunskap, reflektera över sina erfarenheter och förstå vad en utredning, diagnos eller behandling kan innebära.

Det betyder inte att patienten ensam ska bedöma behovet av en diagnos eller läkemedelsbehandling. Det ansvaret ligger hos vården. Men varför riktas misstanken så snabbt mot kvinnorna själva? Mot deras motiv, deras berättelser och deras förmåga att förstå sina egna liv?

Kanske är detta inte bara en debatt om ADHD.

Kanske är det ännu en debatt om kvinnors trovärdighet. Om huruvida kvinnor kan anförtros rätten att tolka sina egna erfarenheter.

Och om hur mycket de måste lida innan vi tror dem.

Jag trodde jag behövde fler produkter – egentligen behövde min hud lugn och ro

Blogginlägget innehåller reklamlänkar för MANTLE

För snart ett halvår sedan började jag ta hand om min hud på riktigt.

Och då menar jag inte “på riktigt” som i att jag köpte massa nya produkter eller började med en ny avancerad rutin.

Tvärtom plockade jag bort typ alla produkter i badrumsskåpet och började från grunden.

Min hy var torr, tunn och rejält stressad, samtidigt vaknade jag med rejäla “sov-linjer” i ansiktet som kunde hålla i sig hela dagen.

Foundation lade sig konstigt, huden såg typ “papprig” ut och jag kände mig bara mer matt och livlös ju mer jag försökte fixa det.

Och jag tror att jag länge tänkte som många gör, nämligen att lösningen var fler produkter.

Mer aktiva ingredienser.

Mer glow.

Mer exfoliering.

Men det jag egentligen behövde var motsatsen - jag behövde basen.

Det jag började med var egentligen väldigt enkelt.

Jag fokuserade på:

• mild rengöring

• fukt

• barriärkräm

• SPF

Och det låter nästan för enkelt för att vara sant.

Men det var också första gången jag faktiskt gjorde samma sak konsekvent under en längre tid.

Och för mig – som har ADHD och väldigt lätt går all in på någonting i några dagar för att sedan tappa det – är det faktiskt ganska stort.

De första 4 månaderna höll jag i min hudrutin morgon och kväll varje dag.

Och det är nästan det mest imponerande i hela den här historien.

Det som faktiskt började göra skillnad

Mars < > Maj. Huden är mkt lugnare och mer glowig.

Det som gjorde störst skillnad var inte någon magisk produkt.

Det var:

• konsekvens

• återfuktning

• mindre stress på huden

• att inte hålla på och byta produkter hela tiden

Jag började för första gången förstå skillnaden mellan fukt och fett.

Att ett serum tillför fukt.

Och att krämen hjälper huden att hålla kvar den, som ett skal som låser in fukten.

Jag började också förstå varför min hud alltid känts torr trots att jag smort mig.

För huden var liksom inte särskilt bra på att hålla kvar fukten.

Och det tar tydligen tid att bygga upp igen…

Det är nog det viktigaste jag lärt mig under de här månaderna - att huden är ganska långsam.

Där jag är nu

Nu börjar jag faktiskt se skillnad.

Inte på det där dramatiska “ny hud över en natt”-sättet.

Men huden känns SÅ mycket lugnare.

Mjukare.

Lite mer levande.

Jag ser mindre torr ut runt ögonen, huden känns mindre stram och smink sitter bättre än tidigare.

Och kanske viktigast av allt:

Jag har slutat försöka attackera huden till att bli perfekt.

Istället försöker jag hjälpa den fungera bättre.

Det känns faktiskt som en ganska fin metafor för mycket annat i livet också.

Det jag gör nu:

Just nu håller jag rutinen ganska enkel:

• rengöring

• Skin Drink (frivillig)

• Hydra Serum

• barriärkräm

• SPF

Och så försöker jag låta huden få tid.

För det verkar vara det den behöver mest.

Inte fler steg.

Inte fler produkter.

Utan tålamod.

Och det är nog det svåraste av allt…

Varför jag startade adhd-stöd i vardagen

När jag gick min utbildning till ADHD-coach fick jag tillgång till så mycket kunskap som jag själv hade saknat.

Nyare forskning.
Andra perspektiv på energi, dopamin och nervsystem.
Beskrivningar av ADHD hos kvinnor som jag aldrig tidigare hört formuleras så tydligt.

Och jag insåg något.

Det tar tid innan ny kunskap når hela vägen in i etablerade system.
Processer är långsamma.
Riktlinjer uppdateras steg för steg.

Under tiden går människor runt och försöker förstå sig själva.

Den kunskap jag har fått har hjälpt mig enormt mycket.
Och det kändes fel att behålla den för mig själv.

Jag är utbildad socionom och ADHD-coach.
Och coaching är fantastiskt.

Men coaching är också en en-till-en-process.
Djup. Personlig.
Och för många en ekonomisk fråga.

Samtidigt märkte jag något annat.

Hur många kvinnor som bär på frågor, igenkänning, oro och trötthet –
men som inte vet var de ska börja.

Som inte har möjlighet till coaching.
Inte tillgång till utredning.
Eller inte ens orden för det de upplever.

Och jag kände så starkt:

Kunskap ska inte vara exklusiv.
Förståelse ska inte vara något man måste kämpa för att få.

Så ADHD-stöd i vardagen blev mitt sätt att kombinera det jag själv saknade när jag började förstå min egen hjärna:

• kunskap
• sammanhang
• samtal
• igenkänning
• coachande reflektion

Inte bara strategier.
Inte bara fakta.
Inte bara “skärp dig”.

Utan ett levande rum där vi utforskar hur det faktiskt är att vara människa (och framförallt kvinna) med en ADHD-hjärna i vardagen.

Och när jag nu har haft min första gruppcoachning och min första föreläsning…

så känns det nästan lite overkligt.

För det landade.

Det blev precis det jag hoppades på.

Öppenhet.
Igenkänning.
Mod.

Och den där stilla lättnaden i rummet när någon inser att hon inte är ensam.

Om du vill läsa mer om ADHD-stöd i vardagen hittar du information här.

Ellies rum – när en tapet bara kändes helt självklar

Inlägget är i betalt samarbete med Sandberg Wallpaper

Ellies rum har fått en helt ny känsla – och jag är så glad att äntligen kunna visa er resultatet. Tapeten vi valde heter Siv i färgställningen Burgundy.

Det började egentligen med att jag såg tapeten i ett annat sammanhang och fastnade direkt. De små blommorna, den mjuka bottenfärgen och hur fint den spelade ihop med varma trätoner – det var en sån där den-här-måste-vi-ha-känsla.

Jag visade den för Ellie och hon älskade den lika mycket som jag gjorde. Och då vet man ju att det är rätt.

Före var rummet målat i en dov, varm ton – fint i sig, men förändring är ju alltid kul. Jag ville skapa mer liv, mer sagokänsla, men fortfarande behålla det lugna och harmoniska. Ett rum som känns ombonat, tryggt och lite magiskt på samma gång.

Och alltså… Siv levererade exakt det.

Tapeten vi valde heter Siv i färgställningen Burgundy. Du hittar den här

Tapet som gör hela rummet

Det jag älskar med mönstret är att det är småskaligt och mjukt – det händer saker på väggarna utan att det blir stökigt. Burgundy-tonen ger värme och djup, men känns ändå barnvänlig och tidlös. Ett rum Ellie kan växa i, inte växa ur.

Tillsammans med de målade möblerna, rottingfåtöljen och de blommiga sängkläderna blev helheten så himla fin. Det känns personligt, tryggt och genomtänkt – men fortfarande lekfullt.

Och ja – tapetsera själv är verkligen inte svårt

Jag måste säga det igen, för jag vet att många tycker det känns krångligt:
tapetsera själv är faktiskt mycket enklare än man tror.

Speciellt med non-woven-tapeter som dessa – lim på väggen, upp med våden, klart. Lite pill första våden, sen flyter det på. Och känslan när man ser hur rummet förändras på riktigt… så värt.

Jag är så nöjd med hur Ellies rum blev. Det känns varmt, lugnt och fullt av personlighet – precis som hon.

Om du funderar på att göra om ett barnrum (eller vilket rum som helst egentligen) och vill ha något som är både mjukt, klassiskt och levande på samma gång – kika på Siv. Den är en riktig dröm i verkligheten.

Vad tycker ni om före och efter?

Jag älskar hur mycket ett rum kan förändras bara med tapet.

Vad innebär ADHD-coaching egentligen?

Jag är just nu inne i sluttampen av min ADHD-coachutbildning. Och ju mer jag pratar om det, desto oftare får jag samma fråga:

“Men vad gör en ADHD-coach egentligen?”

Så jag tänkte förklara det lite mer ordentligt här – vad ADHD-coaching är, hur det funkar, och vem det kan passa för.

ADHD-coaching – vad det är (och inte är)

Jag går ADHD-coachutbildningen hos Anna Hallén, vilket innebär att jag inte bara jobbar coachande – utan också har en gedigen kunskapsgrund kring ADHD.

Det gör att jag kan hjälpa dig både med förståelse, strategi och konkreta förändringar i vardagen.

ADHD-coaching är inte terapi. Det är inte heller “tips och tricks” från någon som bara gillar listor och struktur.

ADHD-coaching handlar om att förstå hur din hjärna fungerar – och skapa ett liv som faktiskt funkar för dig, i vardagen.

Många som söker ADHD-coaching är smarta, drivna och ambitiösa. Men de är också trötta. För det känns ofta som att allt tar mer energi än det borde.

Man vet vad man “borde” göra, men får ändå inte ihop det.

Och det är där coaching kommer in.

ADHD-coaching handlar inte om att bli en ny person

En viktig grej: målet är inte att du ska bli av med din ADHD. Målet är att du ska förstå den – och skapa en vardag som fungerar för dig.

Att du ska slippa kämpa så mycket.

För många med ADHD är problemet inte att man inte vill, utan att man inte kan – på samma sätt som andra.

Och ju mer man försöker pressa sig in i ett system som inte passar, desto mer börjar man tro att man är lat, dålig eller misslyckad.

ADHD-coaching är tvärtom.

Vi utgår från vem du är och hur din hjärna fungerar – och bygger därifrån.

Så här brukar det se ut i praktiken

ADHD-coaching är konkret. Väldigt konkret.

Det betyder att man inte bara pratar om livet – man gör förändringar i livet.

Det kan handla om att:

• förstå varför du kraschar efter sociala grejer

• förstå varför vissa uppgifter känns omöjliga trots att de är “enkla”

• se mönster bakom prokrastinering, kaos och stress

• hitta strategier som faktiskt passar din hjärna

• skapa struktur som håller även när motivationen försvinner

• bygga självkänsla (för ja – det sitter ofta ihop)

• hitta balans mellan ambition och återhämtning

Och ofta upptäcker man något ganska skönt:

“Det är inte jag som är fel. Jag har bara använt fel verktyg.”

En coach är som ett externt nervsystem

Många med ADHD har svårt med:

• planering

• igångsättning

• prioritering

• tidsuppfattning

• att göra saker i rätt ordning

Det är inte karaktär. Det är exekutiva funktioner.

En ADHD-coach blir lite som ett “externt stöd” för det.

Någon som hjälper dig att:

• sortera tankarna

• skapa tydlighet

• bryta ner uppgifter

• göra en plan

• följa planen

• och anpassa planen när livet händer (för det gör det alltid)

Coaching är framåt – inte bakåt

I terapi går man ofta bakåt och bearbetar.
I coaching jobbar man framåt.

Det betyder inte att känslor inte får plats – de får jättemycket plats.

Men fokus ligger på:

• Hur vill du ha det?

• Vad funkar inte idag?

• Vad är ett rimligt nästa steg?

• Hur kan du göra det lättare?

• Vad behöver du för att det ska bli av?

För vem passar ADHD-coaching?

ADHD-coaching passar dig som:

• har en ADHD-diagnos, eller misstänker ADHD

• känner att livet ofta blir för mycket

• vill förstå dig själv bättre

• vill ha hjälp att bygga struktur på ett snällt sätt

• vill ha konkreta verktyg, inte bara prata

• vill skapa hållbara rutiner utan att tappa dig själv på vägen

Många som söker coaching har redan “testat allt”:
appar, listor, rutiner, kalendrar, självhjälpsböcker…

Men de saknar den viktigaste pusselbiten:

anpassningen till deras egna unika ADHD-hjärna.

Vad kan man få ut av ADHD-coaching?

Målet är inte ett perfekt liv.
Målet är ett enklare liv.

Efter ett tag brukar personer uppleva:

• mindre stress

• mer självrespekt

• mer kontroll (utan att bli kontrollerad av kontroll)

• mer lugn i huvudet

• bättre energi

• färre krascher

• och framförallt: att de får en ökad förståelse för sig själva.

Inte alltid. Men oftare.

Och det är en enorm skillnad.

ADHD-coaching är också hopp

Det här är kanske det viktigaste.

Många som söker coaching har gått runt länge och tänkt:

“Varför klarar alla andra livet – men inte jag?”

Det är en tung tanke.

ADHD-coaching handlar mycket om att få syn på:

• att du inte är ensam

• att du inte är trasig

• att det finns förklaringar

• och att det finns vägar framåt

Inte genom att kämpa mer.
Utan genom att förstå mer – och jobba smartare, snällare och mer rätt.

---

Om du är nyfiken på ADHD-coaching och vill prova, så tar jag just nu emot klienter under min certifiering.

Pris:

• Januari: 299 kr/session

• Februari: 599 kr/session (introduktionspris)

• Ordinarie pris från 1 mars: 995 kr/session

Du kan börja med en enda session för att känna efter om det är någonting för dig. Vill du boka en tid så gör du det här