Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.

Du skulle ha fyllt 41 idag, Ebba

Idag är det din dag.
Att fylla år på Sveriges nationaldag är lite speciellt. Det har det alltid varit. Men nu, när du inte finns kvar, är det ännu mer speciellt – på ett smärtsamt sätt. Att fira något den här dagen känns märkligt, nästan fel, även om jag vet att du hade velat det. Du ville att vi skulle leva fullt ut, att vi skulle fira det som firas kan.

"Cancern ska inte få ta mer än den redan gjort. När jag fyller 40 vill jag att ni ses och firar livet."

Och det gjorde vi. Din trädgård fylldes med familj och vänner. Vi drack bubbel och pratade om dig medan barnen lekte och tjoade runt våra fötter. Det var vackert. Sorgligt. Livsbejakande. Precis som du ville ha det.

Idag skulle du ha fyllt 41.
Det har gått ett och ett halvt år sedan du tog ditt sista andetag. Det är så brutalt. Så svårt att förstå. Hur någon som var så levande kunde dö. Alldeles för tidigt.

När jag har dåliga dagar tänker jag ofta på dig. På vad du skulle göra för att få gå i mina skor – om så bara för en dag. Det ger mig perspektiv. Hjälper mig att landa och minnas vad som faktiskt betyder något.
Inte för att trycka undan det som är tungt på riktigt, utan för att skaka av mig det som egentligen inte spelar någon roll. Det där som bara skaver på ytan.

Jag skrev ett längre inlägg om dig i julas. Om sorgen. Och om vad din bortgång har lärt mig.
För du har lärt mig så mycket, Ebba.

Du har visat mig att det är okej att livet är både utmattande och svårt – även när man är tacksam för det man har.
Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida.
Att allt inte måste vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas.

Livet är allt: trotsiga barn, vardagstjafs, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta.
Man kan vara tacksam – och ändå känna sig alldeles, alldeles slut.

Och det här är viktigt.
För livet är långt ifrån enkelt. Det får vara svårt. Det får kännas tungt.
Vi måste inte gå runt och vara tacksamma hela tiden. Men vi behöver samtidigt förstå att idag är det enda vi har.

Och kanske var det just det du försökte lära oss, Ebba.
Att livet får vara tungt, krångligt och fullt av motstånd – även när vi har mycket att vara tacksamma för.
Att tacksamhet inte utesluter frustration, sorg eller trötthet.
Livet är inte antingen eller – det är både och. Och det är okej.

Du är med mig så ofta. I tanken, i hjärtat, i samtal med dina barn, när jag blickar upp mot himlen.
Och kanske allra mest – i stunderna då livet känns rörigt men ändå levande. Då tänker jag: Ebba skulle förstå.

Idag firar vi dig.
Inte med tårta och paket, men med minnen, kärlek och tacksamhet.
Du skulle fyllt 41. Och vi skulle fortfarande behövt dig här.

Alltid älskad. Alltid saknad.

❤️

Bygga ett vackert växttorn i trä – steg för steg

Jag hämtade inspiration från rosentornet “LINNEA” från CARLSHAGA

Kostnad: 4995:-

Min version kostade ca 350 kr exkl färg som jag redan hade hemma. Färgen jag målat med är rester från när jag målade vår ytterdörr. Kulörten heter Herrgårdsgrön 8413 och är från Jotun.

Att bygga ett växttorn i trä är ett perfekt DIY-projekt för dig som vill ge dina klätterväxter något riktigt stabilt och vackert att klättra på. För oss blev det björnbär som fick ett nytt hem – och det blev så fint att jag redan funderar på att bygga ett till!

Jag inspirerades av det vackra rosentornet Linnea från Carlshaga, och hittade en toppenbra instruktionsvideo på YouTube via @karins_torp_ som jag tog avstamp i. Med hennes instruktioner som grund satte vi igång, och la till några egna justeringar på vägen.

Det var lite klurigt att få till alla vinklar på sidoreglarna, men det är värt det! Resultatet blir betydligt mer proffsigt än om man bara jobbar med rakt kapade reglar. Och som med allt hantverk – man blir bättre ju mer man övar.

Vill du bygga ett eget växtstöd? Här kommer både materiallista och en tydlig byggbeskrivning.

Material för att bygga ett växttorn i trä:

• Ca 8 meter regel (45 x 45 mm)

• Ca 4 meter planhyvlad furu (21 x 43 mm)

• Träskruv, ca 42 mm (gärna smalare modell)

Steg-för-steg: Så bygger du ditt växttorn

1. Såga till benen
Börja med att såga till 4 ben à 2 meter av reglarna (45 x 45 mm).

2. Märk ut var fyrkanterna ska sitta
Från toppen av varje ben ritar du ut fyra markeringar:

• 39 cm från toppen

• ytterligare 33 cm

• 33 cm igen

• och en sista 33 cm ner till fjärde markeringen

3. Ställ in sågen på rätt vinkel
Ställ sågbladet på 45 grader, och vinkla sågplattan 12 grader för att få den lutning som ger tornet sitt klassiska uttryck.

4. Såga till delarna till fyrkanterna
Av den planhyvlade furun sågar du till fyra sidor i varje av följande längder:

• 57 cm

• 47 cm

• 37 cm

• 27 cm

Såga först från baksidan, vänd sedan och måtta från kortsidan för att få till sneda vinklar som möts fint.

5. Använd första biten som mall
När du sågat första biten i varje längd, använd den som mall för att få lika långa delar. Totalt behöver du 16 stycken (fyra av varje storlek).

6. Skruva ihop fyrkanterna
Sätt ihop varje fyrkant med en skruv i varje hörn. Förborras gärna för att undvika att träet spricker.

7. Montera ihop med benen
Börja med att fästa nedersta fyrkanten vid markeringen längst ner. Sedan den översta. När de sitter på plats blir det lättare att centrera de två mittersta. Sätt först en skruv i varje hörn, och sen en extra för stabilitet.

8. Klart!
Nu har du ett stabilt och snyggt växttorn färdigt för björnbär, klätterrosor eller luktärter. Ett perfekt DIY-projekt som både är roligt att bygga och blir ett vackert inslag i trädgården.

Mitt nästa trädgårdsprojekt är att skapa trädgårdsportaler i trä som håller bättre än de skruttiga rosenbågar i stål jag haft tidigare.

Varmt och rustikt – Så skapade jag vårt drömkök med färg

Blogginlägget är skrivet i betalt samarbete med Jotun

Det är något alldeles speciellt med köket, tycker jag. Det är där vi samlas varje dag – för mat, samtal, läxor, pyssel och kaffe i förbifarten. Och även om vi trivdes med köket som det var, så var det dags för en liten upprustning. Och när man ändå ska måla om – varför inte passa på att byta kulör? Vi längtade efter mer värme, mer personlighet – mer av oss. Så jag gjorde det jag älskar mest: skapade förändring med färg.

En färgpalett med själ

Jag började med att samla inspiration – bilder på äldre kök, nyanser från naturen och material med känsla. Ganska snabbt kände jag att jag ville jobba med jordnära kulörer i en varm skala. Det fick gärna kännas rustikt, men också mjukt och inbjudande.

Till slut stod jag inför två vägar: ett kök i röda toner – eller ett i gula. Jag älskar gula kök, men eftersom skillnaden mellan vårt tidigare beiga och ett nytt mer gult inte skulle bli så stor, kändes det roligare att gå på det röda spåret. (Läs mer om det här.)

Till köksluckorna föll jag pladask för JOTUN 20118 Amber Red – en dämpad roströd ton som känns både klassisk och lite modig. Men de kompletterande färgerna kändes inte helt 100. Efter en hel del provmålande, velande och nagelbitande landade jag i insikten: varför inte blanda de röda och gula nyanserna?

För pärlsponten på väggen valde jag därför JOTUN 1303 Observe – en djupare beige med gul underton som ger kontrast utan att ta över. Väggarna målade jag i JOTUN 12118 Hummus, en varm, gyllene gulbeige kulör som band ihop allt.

Tillsammans skapar de här kulörerna precis den känsla jag ville åt – varm, kreativ och lite lantlig.

Matt, slitstarkt och vackert

Eftersom köket utsätts för både kladdiga fingrar och vardagsliv valde jag färger som både håller och är fina att se på. Väggarna är målade med LADY Wonderwall, som är tvättbar och slitstark men samtidigt har en vacker matt finish. Alla snickerier – luckor, pärlspont, foder och fönsterlister – målades med LADY Supreme Finish i glansgraden Pure Matt. Jag älskar hur den matta ytan ger ett mjukt uttryck men samtidigt är tålig nog för ett kök i ständig användning.

“Färg är mitt bästa verktyg när jag vill skapa stämning. Det behöver inte vara dramatiskt – ofta räcker det med en varm ton för att ett rum ska kännas mer levande.”

Känslan i rummet förändrades helt

Det är verkligen fascinerande hur mycket färg gör. Köket har fått ett helt nytt uttryck – varmt, ombonat och personligt. Färgerna skiftar med dagsljuset, och jag tycker särskilt mycket om hur de tre nyanserna samspelar. Det känns mer som vårt kök nu, som om det speglar vilka vi är.

Och det bästa? Det blev faktiskt ännu bättre än jag hade föreställt mig.

Använda kulörer i vårt kök:

🎨 Skåpsluckor:
JOTUN 20118 Amber Red – en varm, dämpad roströd nyans med karaktär

🎨 Pärlspont/snickerier:
JOTUN 1303 Observe – en gyllene beige nyans med djup och värme

🎨 Väggar:
JOTUN 12118 Hummus – en ljus, gulbeige kulör som skapar lugn och rymd

Val av produkter

✔ Väggfärg: LADY Wonderwall (matt, slitstark och tvättbar)
✔ Snickerifärg: LADY Supreme Finish – Pure Matt (glansgrad 03)

Nästa projekt väntar runt hörnet

Som alltid när jag målat klart ett rum börjar det klia i fingrarna att fortsätta. Näst på tur står vår matsal, där jag vill plocka upp samma kulörer som i köket, och barnens pysselrum, som också ska få en ny känsla med hjälp av färg.

Att få förändra med pensel och palett är fortfarande något av det roligaste jag vet.

Vad tycker ni? Gillar ni att jag valde färg eller föredrog ni den mer neutrala känslan som var här innan?

När kunskapen brister – ADHD hos flickor och den osynliga kampen

Igår kväll lyssnade jag på ett av Sveriges Radios största psykologiprogram för föräldrar. Temat var ADHD hos flickor – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, både som mamma och som person med egen erfarenhet.

Jag hade höga förväntningar. Äntligen skulle man prata om just flickors ADHD! Men ju mer jag lyssnade, desto mer växte frustrationen.

För gång på gång missade man det viktigaste. Det mest grundläggande.

Här satt några av landets främsta psykologer och svarade på frågor från oroliga föräldrar – men istället för förklaringar fick föräldrarna vaga svar som osynliggjorde både deras barns svårigheter och deras egen oro.

Tre samtal fastnade särskilt hos mig:

Exempel 1 – Flickan som inte kan sitta still

En mamma hörde av sig och berättade om sin åttaåriga dotter med ADHD. Dottern hade själv ställt den mest centrala frågan av alla:

"Vad exakt är det med ADHD som gör att jag inte kan sitta still?"

Vilket fantastiskt tillfälle att ge barnet – och mamman – en förklaring. Något som kan minska känslan av skam och annorlundahet.

Men svaret blev undvikande. Psykologen menade att det inte var någon idé att gå in på varför, eftersom det kan “förändras om några år”. Istället föreslog han att man kan konstatera att flickan har svårt att sitta still, och jämförde det med att vissa är bra på att sjunga och andra inte.

Att normalisera ett barns svårigheter är i sig inget fel. Men att inte ge någon förklaring alls till ett barn som efterfrågar det– det tycker jag är ett svek.

För det finns en anledning.

Det handlar inte om vilja, uppfostran eller "personliga egenskaper". Det handlar om hur hjärnan är konstruerad. Om signalsubstanser som dopamin och noradrenalin som fungerar annorlunda. Om hur de delar av hjärnan som reglerar impulser, motorik och fokus utvecklas i en annan takt.

Vi vet idag att frontalloben – den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impulskontroll och förmågan att bromsa sitt beteende – mognar långsammare hos barn med ADHD. Hos ett barn på åtta år kan den förseningen motsvara upp till 30 % i mognad. När du ställer krav på en åttaåring med ADHD att sitta still och hålla fokus, ställer du alltså i praktiken krav som passar en fem- eller sexårings hjärna.

Det är inte en fråga om karaktär. Det är biologi.

Och det är inte konstigt att flickan undrar varför hon inte fungerar som sina kompisar.

Det hon borde ha fått höra är:

"Du har svårt att sitta still för att din hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt. Du är inte fel – du är byggd för att röra på dig, utforska, skapa och tänka fritt. Det är vårt jobb som vuxna att hjälpa dig hitta sätt att få din unika hjärna att må bra i den här världen."

Dessutom finns det en historisk aspekt som ofta glöms bort: Våra hjärnor är inte skapta för att sitta still. ADHD-hjärnan är den som ifrågasatte, upptäckte nya jaktmarker och inte nöjde sig med att följa strömmen. Men samhället har förändrats. Idag förväntas alla hjärnor passa in i samma fyrkantiga mall. Och när vissa av oss inte gör det, tror vi att vi är fel.

Exempel 2 – Flickan som är ojämn

En annan mamma ringde in och beskrev sin elvaåriga dotter som lätt blir ångestfylld av förändringar. Hon berättade också att dottern är väldigt "ojämn" – ibland som ett litet barn, ibland ovanligt mogen.

Psykologens svar? Att man får möta henne där hon är, precis som med vilken "pre-teen" som helst.

Men här hade man ju världens chans att förklara exakt hur flickor med ADHD i tonåren skiljer sig från flickor utan ADHD.

Den sena mognaden av frontalloben hos många med ADHD gör att vi ofta är otroligt kloka och insiktsfulla i ena stunden – och nästa stund agerar som betydligt yngre barn. Det är inte "alla barn" som fungerar så här och det här är en av anledningarna till att just tonårsperioden kan vara EXTRA svår för just flickor med ADHD.

Att förminska detta som något "alla tonårsbarn gör" är inte bara fel – det gör att föräldrar som söker svar lämnas utan förklaringar och känner sig ensamma med sin oro och frustration.

Exempel 3 – Flickan som kraschar hemma

En tredje mamma beskrev sin sexåriga dotter. Flickan presterade bra i skolan – men när hon kom hem bröt hon ihop. Hon var ledsen, orolig och helt slut. Ett mönster som pågått ända sedan förskolan.

Mamman var orolig och önskade göra en ADHD-utredning, men skolans svar var: "Vi ser inga problem."

Och psykologens råd?
Att vänta in skolan. För "förr eller senare kommer problemen att visa sig även i där."

För mig är det här det största sveket.

Vi vet att flickor med ADHD ofta är mästare på att maskera sina svårigheter i skolan. De kämpar, anpassar sig, håller ihop – tills de kommer hem, till tryggheten, och kraschar. Det är först där, bakom stängda dörrar, som deras verkliga kamp blir synlig.

Att säga till en förälder att "vänta in skolan" – på bekostnad av barnets välmående – är att fortsätta missförstå flickors ADHD-problematik.

Det är precis så här flickor med ADHD faller mellan stolarna.
Det är så de går igenom hela sin skolgång utan att någon ser.
Tills det är för sent – och kraschen kommer i form av utmattning, ångest eller depression i tonåren eller vuxen ålder.

När ett barn kraschar hemma, då är det redan för mycket.

Då behöver vi inte vänta in skolan – vi behöver lyssna på barnet. Lyssna på föräldern. Och agera.

ADHD hos flickor – den osynliga kampen

Det som gjorde mest ont när jag lyssnade var inte bara bristen på svar – utan bristen på kunskap.

Inte bara om hur ADHD hos flickor kan uttrycka sig, utan om vad ADHD faktiskt är. Om hur hjärnan fungerar annorlunda. Om den senare mognaden av frontalloben – den del som styr impulskontroll, planering och uppmärksamhet. Om hur nivåerna av dopamin ofta är lägre, vilket påverkar energi, fokus och motivation. Om ett läckande thalamus som gör det svårare att filtrera och sortera intryck.

När vuxenvärlden inte kan förklara det här – hur ska då barnen kunna förstå sig själva? Hur ska föräldrarna kunna stötta?

Vi måste bli bättre. Vi måste sluta tro att barn som anstränger sig till bristningsgränsen inte behöver hjälp bara för att de klarar av skoldagen. Vi måste sluta osynliggöra flickor som faller samman först när ingen ser.

Och framför allt:
Vi behöver ge både barn och föräldrar den kunskap de förtjänar.
För först när vi förstår – kan vi också börja göra skillnad.