När Emma kommer på besök..

Häromdagen skrev Emma att hon hade ett paket att hämta ut norr om stan, i närheten av mig, vilket vi tog som ett starkt tecken att det var dags att ses. Jag räknade ut att det var prick ett år sedan Emma var här sist så det var verkligen på tiden! Jag gjorde mig till, som man gör när man får besök från andra sidan stan, och slängde ihop några minisemlor. Precis när jag stod och hackade mandeln till mandelmassan slog det mig. Emma. gillar. inte. semlor. Några minuter senare står hon i min hall och erkänner. Semlor är inte hennes favoritbakelse… Tur då att hon hade med sig en påse med bullar också! :)

Hur som helst så vågade hon sig på mina semlor ändå och sa faktiskt att de var goda, och jag är inte sämre än att jag tror henne! Så fint att få sitta och prata vid vårt köksbord och dricka kaffe ur mina favoritkaffekoppar. Och vilken tur för mig att Emma kom förbi, för då hjälpte hon mig att hålla löftet att träffa en kollega minst en gång i veckan! Tack för det Emma!

Nu ska jag ut i det gråa vädret och ta en promenad med hunden innan det är dags att hämta barnen från förskolan.

Gravidfotografering

Igår förvandlades vårt sovrum till en fotostudio eftersom jag hade fått äran att föreviga vackra Sandra och hennes fina gravidmage. När jag får vara bakom kameran såhär och vara kreativ genom att leka mig fram efter ljus, färger, former och vinklar, då mår jag som bäst! Och även om jag tycker att det är väldigt roligt att fota inredning så är ju faktiskt människor och att fånga en stund något HELT annat. Det är så nära magi man kan komma!

Det är dock en utmaning att fånga en 2.5-åring på bild vill jag lova. En som helst vill springa ifrån och göra annat. Men jag tycker att vi fick till några riktigt fina levande bilder, så som livet är mest. Med leksaksbilar och busig blick. Ingenting blir varken roligt eller vackert om man ska tvinga ett barn att göra på ett visst sätt. Då får det hellre vara lite knasigt och så blir det ett härligt minne.

Sandra har nu fått en massa fina bilder att spara för framtiden och jag längtar redan efter att få fota lillasystern som ligger där i magen. Jag är lite ledsen över att jag aldrig tog några fina bilder på mina två gravidmagar men det känns väldigt fint att få vara med och föreviga någon annans.

Vill du också bli fotad? 

Kontakta mig så hittar vi på något!

Godmorgon!

Hur mår ni? Jag mår bättre. Igår hade vi en städfirma här hemma så nu är hemmet glänsande rent. Några timmar till iallafall :) Det finns inget lyxigare än att ha städhjälp tycker jag..

I tisdags hade jag bokat en dejt med Caroline Borg - delvis som ett led i att faktiskt träffa kollegor minst en gång i veckan, men framförallt för att jag har varit så nyfiken på Caroline. Jag åkte hem till henne i Gamla Enskede och tog en promenad i hennes kvarter (ett av mina favoritkvarter i Stockholm) och lunchade på Delselius bageri. Caroline hade tänkt ta med mig till Bergenströms Rekvisita också men det var tyvärr stängt. Det såg så fint ut där inne att jag måste komma tillbaka dit snarast!!

Jag gillar Carolines uttryck väldigt mycket. Både hennes bildspråk men också hennes texter. Nu har hon börjat blogga på Thewayweplay.se och jag uppskattar hennes ärliga och skarpa sätt att uttrycka sig. Jag orkar inte läsa så mycket slätstrukna allt-är-alltid-bra-bloggar just nu. Jag vill hellre se och läsa om en vacker men ändå ärlig och krass vardag med allt vad det innebär. Såsom vardagen är mest tänker jag..

Vad tycker ni mest om att läsa här inne hos mig? Vad vill ni att jag skriver mer om? Det vore så kul att veta och få lite feedback.

Kram

Tack

Tack för alla varma kommentarer och DM´s efter gårdagens blogginlägg. Ni är många som känner igen er, har varit med om samma sak eller som har samma symptom precis just nu. I tisdags när jag berättade för en vän att jag hade haft en panikångestattack berättade hon att hon lidit av jättemycket panikångest i sitt liv och att hon fortfarande lider av stark ångest emellanåt. Jag fick en sådan tankeställare när jag insåg att vi aldrig hade pratat om det? Att hon aldrig hade berättat det för mig. Varför pratar vi inte om sånt här?

Uppe på det sa ju Trendstefan på Stora Trenddagen att “2019 var lågkonjunkturens och klimatångestens år men att den debatten kommer att avta 2020 till förmån för diskussionen om psykisk ohälsa men också om att hitta lösningar, att undvika ensamheten och vara tillsammans. “Happy” blir det nya svarta och vi vill omge oss med varumärken och personer som gör oss gladare”.

Kommer 2020 vara året då vi tänker om? Då vi lyfter ämnet psykisk hälsa och tar hand om oss själva bättre? Är vi mätta på yta och jämförelsehets och istället sugna på att träffas, göra saker på riktigt, prata om viktiga saker och skapa med händerna?

Kanske kan vi lyfta blicken från oss själva (och vår förbaskade skärm) och vara mer här och nu. Mötas. Leva. Umgås.

Det är min längtan för 2020.

Vad tror du?

Vikten av återhämtning

Ännu en dag där solen kikade fram mellan molnen och fyllde mitt sinne med ny energi. Igår skrev jag på Instagram och nästan ursäktade mig för att jag ens lyfte vädret som ett ämne att prata om. Det finns väl inget vi svenskar är mer enade kring och pratar så mycket om som vädret? Det känns som en sån klyscha på något vis samtidigt som det antagligen finns en anledning att ämnet får tar så stort utrymme i våra liv. Solen ger energi, helt klart.

Apropå energi så har min varit otroligt låg de senaste veckorna, precis som jag skrivit om tidigare. Jag trodde nog att det var en tillfällig vintertrötthet men när mitt mående eskalerade i början på förra veckan med yrsel och kraftlöshet i ben, armar och händer som avslutades i en panikångestattack när jag stod och lagade mat i tisdags kväll ringde en stark varningsklocka inom mig. Jag har varit alldeles för hård mot mig själv och pressat mig för hårt. Det i kombination med att jag inte tagit hand om mig själv ordentligt med motion, mat, sömn och återhämtning gjorde nog att kroppen sa ifrån.

Min kropp är kanske extra känslig på det viset eller så är den precis som den ska vara. Den behöver rutiner, återhämtning och vila. Min hjärna snurrar konstant och det är väldigt svårt att skilja på jobb och fritid för mig just nu. Jag hämtar till exempel gärna barnen tidigare för att sen sitta och jobba på kvällen, ofta hinner jag inte träna. Bara en sådan sak som att det första och sista jag gör innan jag somnar eller vaknar är att scrolla igenom mitt Instagramflöde? Både för att kolla av läget rent generellt men också för att kolla engagemang och statistik på det jag gjort under dagen. Instagram är på många sätt en inspirerande och positiv plattform men det är också en plats där man blir värderad och betygsatt. Man får snabb bekräftelse när man gör något bra men det är också lätt att klanka ner på sig själv när det går sämre. Är det då ett bra sätt att börja och avsluta dagen där inne? Nej, såklart inte.

Mitt mående har såklart inte med Instagram per se att göra, men det där instinktiva Instagramscrollandet i tid och otid är ett så uppenbart exempel på hur hjärnan aldrig får vila och ett exempel som jag tror att många kan känna igen sig i.

Jag har haft panikångestattacker och haft utmattningssymptom en gång tidigare (för mer än 10 år sen) och på grund av det kände jag igen de smygande symptomen - men jag blev ändå överrumplad. Jag kände inte att det var på väg. Jag har ju precis haft en skön julledighet och jag har absolut inte jobbat ihjäl mig utan verkligen tagit en paus från allt! Men jag vet ju innerst inne att det inte är så utmattning fungerar. Jag har haft ett utmanande år och pressen på mig ÄR stor. Inte minst den press jag sätter på mig själv. Jag har nog bara inte förstått det eller lyckats formulera det för mig själv.

Så nu står promenader i tystnad på schemat. Och mobilfritt på mornar och kvällar. Hjärnan behöver återhämta sig och jag behöver tid att låta tankarna få spelrum. Och så ska jag se till att träffa andra kollegor minst en gång i veckan för att bolla hela den här frilans-prylen. Jag älskar verkligen att fota, styla, podda, skapa innehåll och ja - allt det där jag gör. Men det är otroligt lätt att hamna i en fälla där man jämför sig med andra och är för hård mot sig själv. Och där vill man inte vara. Där får man inte vara.

Det är ingen fara med mig just eftersom jag förstod och tog det här varningstecknet på allvar och jag mår redan mycket mycket bättre. Men jag vill ändå dela det med er för att jag vet att det är så vanligt och att allt blir så mycket enklare om vi pratar om det, än om vi bara håller det för oss själva.

Det finns ingen som du.

Kram