Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.

Du skulle ha fyllt 41 idag, Ebba

Idag är det din dag.
Att fylla år på Sveriges nationaldag är lite speciellt. Det har det alltid varit. Men nu, när du inte finns kvar, är det ännu mer speciellt – på ett smärtsamt sätt. Att fira något den här dagen känns märkligt, nästan fel, även om jag vet att du hade velat det. Du ville att vi skulle leva fullt ut, att vi skulle fira det som firas kan.

"Cancern ska inte få ta mer än den redan gjort. När jag fyller 40 vill jag att ni ses och firar livet."

Och det gjorde vi. Din trädgård fylldes med familj och vänner. Vi drack bubbel och pratade om dig medan barnen lekte och tjoade runt våra fötter. Det var vackert. Sorgligt. Livsbejakande. Precis som du ville ha det.

Idag skulle du ha fyllt 41.
Det har gått ett och ett halvt år sedan du tog ditt sista andetag. Det är så brutalt. Så svårt att förstå. Hur någon som var så levande kunde dö. Alldeles för tidigt.

När jag har dåliga dagar tänker jag ofta på dig. På vad du skulle göra för att få gå i mina skor – om så bara för en dag. Det ger mig perspektiv. Hjälper mig att landa och minnas vad som faktiskt betyder något.
Inte för att trycka undan det som är tungt på riktigt, utan för att skaka av mig det som egentligen inte spelar någon roll. Det där som bara skaver på ytan.

Jag skrev ett längre inlägg om dig i julas. Om sorgen. Och om vad din bortgång har lärt mig.
För du har lärt mig så mycket, Ebba.

Du har visat mig att det är okej att livet är både utmattande och svårt – även när man är tacksam för det man har.
Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida.
Att allt inte måste vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas.

Livet är allt: trotsiga barn, vardagstjafs, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta.
Man kan vara tacksam – och ändå känna sig alldeles, alldeles slut.

Och det här är viktigt.
För livet är långt ifrån enkelt. Det får vara svårt. Det får kännas tungt.
Vi måste inte gå runt och vara tacksamma hela tiden. Men vi behöver samtidigt förstå att idag är det enda vi har.

Och kanske var det just det du försökte lära oss, Ebba.
Att livet får vara tungt, krångligt och fullt av motstånd – även när vi har mycket att vara tacksamma för.
Att tacksamhet inte utesluter frustration, sorg eller trötthet.
Livet är inte antingen eller – det är både och. Och det är okej.

Du är med mig så ofta. I tanken, i hjärtat, i samtal med dina barn, när jag blickar upp mot himlen.
Och kanske allra mest – i stunderna då livet känns rörigt men ändå levande. Då tänker jag: Ebba skulle förstå.

Idag firar vi dig.
Inte med tårta och paket, men med minnen, kärlek och tacksamhet.
Du skulle fyllt 41. Och vi skulle fortfarande behövt dig här.

Alltid älskad. Alltid saknad.

❤️

Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder

Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.

I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.

Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.

Får man säga det? Får man känna så?

När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.

Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.

Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.

Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.

Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.

Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.

Och plötsligt föll allt på plats.

Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.

Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.

Hur återhämtar du dig?

Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛

Hur jag vågade bryta normen och skapa mitt eget liv

2016 var ett år som förändrade mitt liv på sätt jag inte kunde förutspå. Jag var 29 år, nybliven mamma och hade varit föräldraledig i 18 månader. Det var nu min mans tur att ta över föräldraledigheten, och när han började jobba igen efter att ha skolat in vår son på förskola kände jag hur allt inom mig protesterade.

Var det så här livet skulle vara? Skulle vi verkligen lämna bort vårt lilla barn så många timmar om dagen och betala andra för att ta hand om honom, när ingen av oss egentligen ville vara ifrån varandra?

Jag hade redan innan jag fick barn haft svårt att ta till mig hela "9-5-livet". Känslan av att vara ett litet kugghjul i ett stort maskineri jag inte hade kontroll över fick det att vända sig i magen på mig. Det oflexibla med att vara anställd, och att ständigt behöva anpassa mig till andras tider och scheman, kändes så begränsande.

Tankar och ifrågasättande

Efter att jag blivit mamma kändes detta ännu mer splittrat. Om jag skulle prestera 100 % på jobbet kände jag mig som en dålig mamma, och om jag var en bra mamma kände jag mig otillräcklig på jobbet. Det var som att jag inte räckte till, vad jag än gjorde.

När jag såg vårt liv utifrån var det som att betrakta ett gäng myror som gick samma väg dag ut och dag in. Vi lämnade våra barn, gick till jobbet, kom hem och upprepade samma mönster. Jag kunde inte släppa tanken på om detta verkligen var livet jag ville leva. Var det så här jag ville ha det, år efter år? Innerst inne visste jag vad svaret var.

Längtan efter frihet

Jag insåg snabbt att jag inte ville vara en del av det här mönstret. Jag ville stanna upp, bryta mig loss från den förväntade livsstilen och hitta en väg som var min egen. Jag ville kunna vara närvarande för mitt barn och samtidigt jobba med något som fyllde mig med energi och mening. En längtan efter frihet började växa inom mig – friheten att designa min egen vardag, där jag kunde kombinera mitt familjeliv med ett arbete som gav mig utlopp för min kreativitet och mina drömmar.

Trots den starka längtan, visste jag inte riktigt var jag skulle börja. Jag funderade på olika affärsidéer, men varje idé kändes antingen otillräcklig eller överväldigande att genomföra. Det var frustrerande. Jag visste att jag ville göra något, men inget kändes helt rätt. Jag körde fast i mina egna tankar.

Att vända upp och ned på tankarna

En fråga från föreläsaren Kjell Enhager dök upp i mitt inre: "Vad skulle hända om du landade ett flygplan upp och ner?" Frågan syftar till att utmana vårt sätt att tänka – vad händer om vi gör tvärtemot det vi alltid har gjort?

Jag började tänka annorlunda. Istället för att vänta på den perfekta affärsidén valde jag att ta ett första steg. Jag startade Instagramkontot "@emelieshome". Det var ingen stor affärsidé, men det var ett steg framåt, och det var allt som räknades.

Makten av ”görandet”

Framgången låg inte i att ha alla svaren från början, utan i att våga börja göra något och låta vägen ta form längs vägen. Varje litet steg jag tog gav mig mer kraft och självförtroende att ta nästa. Jag lärde mig att handling föder handling.

Sedan jag tog mitt första steg har jag fortsatt att ta små steg framåt. Jag har kunnat försörja mig som influencer, bloggare och fotograf, och jag har skapat digitalt content åt andra företag. Under resans gång har jag lärt mig enormt mycket och älskar mitt kreativa jobb. Och jag tar fortfarande steg framåt – det är något jag aldrig vill sluta göra.

Känner du igen dig?

Om du känner igen dig i min berättelse och drömmer om att skapa något eget – men inte riktigt vet var du ska börja – då är "Våga satsa på din dröm – Starta eget" kursen för dig!

Det här är kursen jag själv hade behövt när jag stod där, full av vilja men utan en tydlig väg framåt.

Kursen passar både dig som redan har en affärsidé och dig som fortfarande letar efter den där rätta passionen. För ibland handlar det inte om att veta exakt vad man vill – utan om att börja utforska möjligheterna.

Om det pirrar till i magen när du tänker på att skapa något eget, så vill jag bara säga: ta chansen! Det kommer aldrig en ”perfekt tidpunkt” – det enda som behövs är att ta det första steget.

Och jag finns här för att guida dig hela vägen. 💛

Från kaos till klarhet: Hur min ADHD-diagnos hjälpte mig att förstå min hjärna och hitta balans

För två år sedan kändes det som om min hjärna var fylld av geggamoja. Jag kände så många känslor och hade så många tankar att det var som ett kaotiskt nät av trådar som aldrig riktigt fann någonstans att landa. Tankar som påbörjades men aldrig avslutades. Det var som att jag visste att det var något jag behövde förstå och ta tag i, men jag hade ingen aning om hur jag skulle nå dit.

Att leva med odiagnostiserad ADHD är som att stå mitt på ett stort, trångt torg medan alla andra rusar förbi, målmedvetna och klara över vart de är på väg. Du hör alla deras röster, men ingen sticker ut mer än någon annan. Det är omöjligt att urskilja en riktning. Du vet att du borde göra något, kanske följa någon av dessa människor, men vem? När jag fick min ADHD-diagnos blev det en viktig nyckel till att börja sortera bland alla dessa röster och tankar. Det handlade inte så mycket om diagnosen i sig, utan mer om att förstå hur just min hjärna fungerar. Jag insåg att strategier som fungerar för andra inte alltid fungerar för mig. Plötsligt kunde jag stryka 80 % av alla ”röster” på torget och fokusera på de återstående 20 %.

Jag hade försökt leva så som jag trodde att man skulle, utan att förstå att min hjärna fungerade annorlunda.

Under ett av mina första möten med en psykolog, som gjorde en förutredning, frågade hon mig hur mitt jobb fungerade med tanke på mina svårigheter kopplade till en ev ADHD. Då blev det tydligt för mig att jag, utan att veta varför, hade skapat mig en jobbsituation som passar min ADHD-hjärna. Jag svarade: ”Jo, det går bra,” och kände direkt att det uppfattades som något negativt, som om mina svårigheter inte var tillräckliga.

”Men alltså... Det går ju bra för att jag har skapat en jobbsituation som fungerar för min hjärna. Om jag fortfarande hade varit anställd är jag helt säker på att jag hade varit sjukskriven nu, förmodligen utbränd eller deprimerad. Jag har haft turen att kunna välja en annan väg.”

Och det här är så viktigt. En ADHD-utredning syftar till att synliggöra dina svårigheter, men dessa svårigheter beror mycket på den kontext du befinner dig i. De blir framträdande när du försöker passa in i en neurotypisk värld. Men du kan inte trycka in en stjärna i en fyrkantig box. Försöker du göra det går dess kanter av.

Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Det är faktiskt en av de starkaste drivkrafterna bakom den digitala kurs jag nu utvecklar. För att jag vill att du, som kanske också är en stjärna, ska få leva i en kontext där du får behålla dina kanter – där du inte behöver passa in i någon fyrkantig box.

Låt ingen någonsin trycka in dig i en.