När jag tappar riktningen går jag tillbaka till min vision board

Det finns perioder då jag ifrågasätter allt.
När jag blir osäker, känner mig trött eller börjar tvivla på om jag verkligen är på rätt väg.

Då går jag tillbaka till min vision board.
Den sitter på väggen i mitt arbetsrum och har hängt med i flera år nu — fylld med små påminnelser om vem jag är, vad som är viktigt för mig och hur jag vill leva.

På min vision board står saker som:
Ha roligt.
Gå utanför boxen.
Och Pippi-citatet:

“Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert.”

Det kan låta enkelt, nästan banalt — men för mig är det avgörande.
För när jag fastnar i prestation, jämförelser eller oro för framtiden behöver jag påminna mig om just det där:
Att mitt varför inte handlar om perfektion, utan om glädje, nyfikenhet och utveckling.

Jag har alltid drivits av känslan av att få skapa, prova, lära och växa.
Att testa nya idéer, även när jag inte vet hur de ska landa.
Och ibland betyder det att saker inte blir som jag tänkt – att jag får justera, lära och hitta en ny väg.

Vision boarden hjälper mig att hitta tillbaka till det perspektivet.
Den påminner mig om varför jag började, och om att vägen framåt sällan är rak — men att jag ändå kommer framåt.

När man är mitt i livet – allra helst under småbarnsåren – kan det verkligen kännas som att livet bara “händer”.
För mig, eftersom mitt privata jag och mitt jobb-jag är så sammanflätade, har det blivit extra viktigt att sätta ord på vem jag är, vad jag behöver och vart jag är på väg.

Att påminna mig själv om mitt varför hjälper mig att hitta tillbaka – till riktningen, lugnet och glädjen i det jag gör.

Vad skulle ditt “varför” vara, om du satte ord på det?

Jag känner mig inte vuxen?

Jag var med i en podd för ett drygt år sen. Jag var framför allt inbjuden för att berätta om min ADHD och om hur min diagnos har varit en viktig pusselbit för att förstå mig själv. Någonstans i det samtalet sa jag nåt i stil med:

"Jag känner mig liksom inte så vuxen."

Jag minns att jag upplevde att intervjuaren inte riktigt förstod vad jag menade. Hon frågade:
"Men vad är det att vara vuxen då?"

Jag vet inte exakt vad jag svarade. Jag tror inte jag hade ett klart svar där och då, utan att det mest var en känsla jag försökte sätta ord på.

Men så idag, mer än ett år senare, kom jag att tänka på det där igen. Och helt plötsligt var det som att poletten trillade ner – och jag förstod vad det egentligen handlade om.

Den där bilden jag har av vad det innebär att vara vuxen – att ha struktur, planera i god tid, hålla koll på tider och papper, inte glömma viktiga saker, ha koll på sin ekonomi, tänka ett steg längre – det är ju precis det jag har svårt för.
Och det är ju precis det som ÄR ADHD.

Såklart att jag inte känner mig vuxen, om vuxenhet för mig alltid har varit lika med saker jag kämpar med varje dag.

Det känns nästan lite märkligt att jag inte såg kopplingen då, när det är så tydligt nu.

När jag läste till ADHD-coach fick jag dessutom lära mig att vi med ADHD ofta är upp till 30 % sena i mognaden i de delar av hjärnan som styr de exekutiva funktionerna – alltså sånt som planering, uppmärksamhet, impulskontroll och känsloreglering.
Så om det stämmer är jag ju faktiskt inte 39, utan snarare 27 – och det är en ålder jag känner igen mig i SÅ mycket mer.

Hur känner du? Känner du dig “vuxen”?

“Jag hade varit sjukskriven idag om jag inte jobbat för mig själv.”

Det var orden jag hörde mig själv säga till psykologen på Psykiatrin, när jag satt där på en förhandsbedömning för att eventuellt bli beviljad en ADHD-utredning.

Och ja, jag är ganska säker på att det är sant.

För jag har, efter snart 40 år, insett att jag inte fungerar som alla andra. Jag kan inte prestera på en jämn nivå. Antingen kör jag i 250 km/h eller så tvärnitar jag och får motorstopp.

Tro mig när jag säger att jag har försökt prestera “lagom”. Att puttra fram i 90 km/h, måndag till fredag, vecka efter vecka. Oh herregud vad jag har försökt.
Men det går inte.

Varför jag behövde bli min egen

För mig har det visat sig att jag mår och fungerar bäst när jag är min egen chef.
Att få styra min tid, mitt tempo och mitt sätt att jobba gör att jag kan använda min energi på rätt sätt.

Jag behöver få vara kreativ varje dag. Jag behöver få köra på när energin finns, utan att bli stoppad, och jag behöver få krascha ibland – utan att någon tittar snett på mig.

Och som egenföretagare får jag just det.

Det betyder inte att allt alltid är enkelt. Men det betyder att jag äntligen har en plats där jag fungerar – där jag kan blomma, istället för att kvävas.

Längtan att hjälpa andra

Efter sju år som egen företagare började en ny längtan gro.
En längtan att få hjälpa andra kvinnor att göra samma resa som jag – minus alla fallgropar jag själv trillat ner i på vägen.

Den längtan blev startskottet till kursen Våga satsa på din dröm – Starta eget.

En kurs som handlar om mer än företagande

Många tror att en kurs om att starta eget innebär att man ska säga upp sig och bygga ett företag på fyra veckor.
Men min kurs handlar om något helt annat.

Den är ett utforskande.
En paus i ekorrhjulet.
En möjlighet att stanna upp och fundera över vart man är på väg.

Att få hjälp att se livet lite ovanifrån och ställa sig frågan: Är jag där jag vill vara?

För du kan starta företag utan att säga upp dig.
Du kan börja i det lilla.
Du kan ta små steg idag, som leder till att du är helt egen om ett, fem eller tio år.

Den här kursen handlar om att våga ta de första stegen – på ditt sätt, i din takt.

Kursstart 7 oktober

I höstens omgång får kursen en ny form:

🎥 Förinspelade föreläsningar – så att du kan ta del av innehållet helt i din egen takt.
💬 Live-träffar varje vecka (1 timme) – för diskussion, reflektion och Q&A.
🧭 Verktyg, arbetsblad och guidning – samt medlemskap i en sluten Facebookgrupp med andra som också vill skapa något eget.

Du får helt enkelt allt du behöver för att komma vidare, steg för steg – med både inspiration och stöd längs vägen.

Bonus: Anmäl dig före 1 oktober och få två privata coachingtillfällen (à 30 min) med mig – helt utan extra kostnad.

👉 [Läs mer om kursen och boka din plats här]

Jag ser fram emot att möta dig i kursen!

/Emelie

Kapselgarderob: så här tänker jag kring garderobsrensning och en hållbar stil

Det senaste året har jag rensat min garderob mer än någonsin tidigare.
Jag har varit så trött på känslan av att stå framför en full garderob och ändå inte ha något att ta på mig. Kanske känner du igen dig?

För mig blev det tydligt att det inte handlade om antalet plagg, utan om att jag saknade en röd tråd. Jag har köpt mycket på impuls – plagg som såg fina ut i butik eller på någon annan, men som aldrig riktigt blev använda hemma hos mig.

Varför jag började rensa garderoben

Det började med frustration. Kaos i garderoben, massor av kläder – men inget som kändes rätt.
En jättefin topp, men hur ska jag styla den? Vad ska jag ha över? Nä, det här blir konstigt…

Jag insåg att jag hade lagt så mycket energi (och pengar) på plagg som jag aldrig använde. Kläder som representerade en version av mig själv som jag egentligen inte trivdes i.

Att rensa garderoben har varit både befriande och svårt. Men varje gång jag tagit bort något som inte längre passar mig har det skapat mer plats för de kläder jag verkligen älskar.

Vad är en kapselgarderob?

Jag inspireras jättemycket av tanken på en kapselgarderob.

En kapselgarderob är en garderob med färre, men mer genomtänkta plagg. Tanken är att allt ska gå att kombinera och att du ska älska och använda varje del.

Det handlar inte om en exakt siffra på plagg, utan om att skapa en garderob som är:

• långsiktig

• hållbar

• fylld av kläder som faktiskt används

För mig är det lika mycket en känsla som ett koncept: att öppna garderoben och känna att det räcker.

Min resa mot en hållbar garderob

Det senaste året har jag:

• slutat impulsköpa (i alla fall nästan 😉)

• tänkt mer på vad jag faktiskt använder

• försökt hitta en röd tråd i både färger och material

Jag inspireras av tanken på att bygga en helhet där plaggen hör ihop. Att ha färre, men bättre plagg. Att se kläderna som en förlängning av min stil – precis som jag ser mitt hem.

Mina bästa tips för garderobsrensning och kapselgarderob

• Ställ dig frågan: Kommer jag använda det här minst 30 gånger?

• Bygg på basplagg som funkar i olika kombinationer.

• Våga rensa – det du inte använder skapar bara brus.

• Satsa på kvalitet framför kvantitet. Hellre en kavaj som sitter perfekt än tre som känns “sådär”.

• Tänk helhet: färger, material, känsla. Vad får dig att känna dig mest du?

Min garderobs-dröm

Drömmen är en garderob som känns hållbar, kvalitativ och som jag älskar på riktigt.
Inte en full garderob där inget passar, utan en mindre garderob där allt känns rätt.

Och jag är inte framme än – men varje gång jag öppnar garderoben och faktiskt hittar något jag vill ha på mig, då vet jag att jag är på väg åt rätt håll.

Du hittar den här toppen här (Affiliate-länk)

Hur tänker du kring din garderob? Är du en spontan-shoppare, har du dina genomtänkta favoriter – eller drömmer du också om en kapselgarderob? ✨

Jag är så nyfiken på att höra! Lämna gärna en kommentar här eller skriv till mig på Instagram.

Förresten här hittar du min Tradera-shop :)

Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.