När rastlösheten och ångesten slår till

Jag “klarade mig” fram till den 26 december innan rastlösheten och den där gnagande ångesten slog till.

Tänk att det skulle ta 37 år innan jag insåg att det är min ADHD – och de låga nivåerna av dopamin i min hjärna – som får mig att känna såhär. Medan många andra njuter av lugnet efter julhelgen börjar det krypa i min kropp. Det är en känsla som jag tidigare alltid har tolkat som ångest eller oro. Men varför känner jag ångest och oro när jag inte har något att vara rädd eller orolig för? - Jo, för att jag inte gör något som fyller på mitt dopamin, bland annat.

När lugnet inte ger ro

Och nu är vi här. Julhelgen är över och några lugna veckor väntar. För många låter det som en dröm – lugn och ro, tid för återhämtning. Men för mig, och för många andra med ADHD, fungerar det inte så. Lugn och ro fyller inte på våra dopaminnivåer.

Lägg till att jag samtidigt ska underhålla 2 älskade barn med aktiviteter som fyller på deras dopamin – men tyvärr inte mitt eget.. ja, det blir en riktig utmaning för en dopamin-torsk som mig.

ADHD, dopamin och kampen som aldrig syns

Dopamin är den signalsubstans som styr vår koncentration, motivation och viljestyrka. För neurotypiska – alltså de som inte har ADHD – finns dopaminet där naturligt, vilket gör att de kan driva sig själva på ren vilja. För oss med ADHD är det annorlunda. När dopaminet inte finns där från början, blir varje uppgift – oavsett hur liten den är – som ett berg att bestiga.

När vi går in i en period av ledighet och stillhet, som till exempel under julhelgen, sjunker dopaminnivåerna lätt ännu mer. Våra vanliga rutiner, fasta hållpunkter och strukturer som vi kanske omedvetet hämtar dopamin från, försvinner. Plötsligt finns inget att "kicka igång" hjärnan med, och det är lätt att vi hamnar i ett läge där trötthet, håglöshet och rastlöshet tar över.

Dopamin är avgörande för vår energi, vakenhet och livsglädje. Utan det kan hjärnan kännas som täckt av en dimma – tankarna går långsamt, koncentrationen vacklar och en känsla av meningslöshet tar över. Att beskriva hur det känns för någon som inte har ADHD kan vara svårt och det ser såklart olika ut för alla.

För mig är känslan av håglöshet och meningslöshet mest påtaglig. Det är som att ingenting känns lustfyllt och att allt känns lite motigt.

Det här gör att övergången från rutiner till ledighet kan kännas extra utmanande för många av oss med ADHD. Det är inte lugnet i sig som är problemet – det är bristen på de små saker som normalt fyller på våra dopaminnivåer som gör att allt känns tyngre.

Julhelgens utmaningar

Den här veckan har jag inte direkt gjort det lättare för mig själv. Jag har ätit sämre och fyllt min kropp med både gluten, socker och alkohol – och dessutom sovit färre timmar än jag borde. Den kombinationen gör verkligen ingen ADHD-hjärna glad, det kan jag lova.

Det är lätt att fastna i tankesättet att man “unnar sig” saker som egentligen inte gör en gott. Det är lite konstigt när man tänker efter, eller hur? Varför är det vi kallar för “unna sig” ofta det som får oss att må sämre i längden?

Men nu är det dags att ta hand om mig själv igen. Struktur, bättre mat och ordentlig sömn – det är planen framåt. Ingen macka i världen är tillräckligt god för att få geggamojs-hjärna. Jag behöver ge mig själv de förutsättningar jag behöver för att må bra - på alla plan.

Vill du förstå mer om ADHD?

Just nu planerar jag en föreläsning om ADHD som kommer att hållas den 15 januari. Där kommer jag att prata mer om det här – om hur ADHD påverkar oss, från dopamin och motivation till hur vi navigerar genom vardagens utmaningar.

Föreläsningen hålls digitalt via Zoom och passar dig som:

• Har ADHD eller misstänker att du har det.

• Är nära någon med ADHD och vill förstå mer.

• Eller bara är nyfiken på att lära dig något nytt.

📅 Datum: 15 januari
🕖 Tid: 18.30–21.00
💻 Anmäl dig här

Det här är en chans att förstå dig själv eller någon du bryr dig om på ett djupare plan. Jag hoppas att vi ses där!

Du kan även bli min “övnings”klient och boka ett samtal med mig över Zoom här

Hur har julhelgen påverkat dig?

Känner du igen dig i det jag beskriver? Hur har din julhelg varit? Jag älskar att höra era tankar och reflektioner – dela gärna med dig i kommentarsfältet! Tillsammans kan vi skapa en plats för igenkänning, förståelse och nya insikter.

Ebba.

Den 17 december 2023 somnade du in för gott. Du lämnade oss här på jorden, och med dig försvann en bit av mig. En bit av oss alla som älskar dig.

Det är fortfarande svårt att förstå hur livet kan vara så grymt, så orättvist och så mörkt.

Din historia – de 2,5 åren som sjuk – är som hämtad ur en film. En sådan där film som får oss att gråta floder och sedan krama om våra barn lite extra hårt när de somnat. Men din historia är ingen film. Din historia är verklighet.

Jag minns hur du berättade att du ofta vaknade på morgonen och hoppades att allt bara var en mardröm. Den känslan kan nog de flesta av oss relatera till – lättnaden som sköljer över en när man inser att det hemska man upplevt under natten bara var en dröm. Men för dig kom aldrig den lättnaden. Din mardröm var verklighet. Varje morgon. Varje dag. I 2,5 år.

"Jag tänker bara på barnen," sa du gång på gång med en röst som då brast. Dina barn var ditt allt. Och som du älskade dem.

De sista två månaderna på jorden visste du att du skulle dö. Hur det är att leva med den vissheten är för mig omöjligt att föreställa sig. Prognosen var dålig redan från början – trippelnegativ bröstcancer – men hoppet fanns där. Ibland svagt, men alltid levande. Hoppet om tid. Om att forskningen skulle hinna ifatt. Om att bromsmedicinerna skulle bli bättre.

Men så kom det där beskedet. Beskedet om ytterligare spridning. Jag tror att du innerst inne visste att det skulle komma, men du kämpade ändå. Din kropp var så svag nu, bruten av cellgifter och sjukdom. Till slut gick det inte längre. Din kropp orkade inte mer. Mörkret kom. Det svarta hålet av ångest blev din verklighet.

Jag kommer aldrig att glömma sista gången jag var hos dig. Hur du såg på mig med uppgivna, tårfyllda ögon och sa: "Det var såhär mitt liv blev." De orden skar rakt igenom mig. Du hade gett upp. Förlikat dig med det ofattbara. Orden bar på så mycket sorg, men också en stilla skärva av acceptans.

Att stå bredvid, utan att kunna trösta eller ge hopp, är en smärta som bara den som varit där kan förstå. Men du, trots allt, valde att leva fullt ut varje dag – även när dina dagar gick att räkna på händerna. Och du skrattade ända in i slutet. För det var sån du var. Stark. Modig. Full av liv.

Den 17 december var du färdig. Du hade sagt allt du ville säga, pratat med alla du behövde prata med och ordnat allt som behövde ordnas. Du kunde nu släppa taget om livet.

Ebba, du har lärt mig så mycket. Du har lärt mig att det är okej att livet är utmattande och svårt, även när man är tacksam för det. Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida. Allt måste inte vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas. Livet är allt: trotsiga barn, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta. Man kan vara tacksam och ändå vara alldeles, alldeles slut.

Du har också lärt mig att vi inte vet något om morgondagen. Att livet är skört, oförutsägbart och långt ifrån självklart. Det betyder naturligtvis att vi ska bli bättre på att vara i stunden och känna tacksamhet för det lilla. Att vi inte ska skjuta drömmar på framtiden och att vi ska värna om och vårda våra relationer. Men vi får inte glömma att våra minnen, ögonblicken vi lever i och drömmarna vi bär om framtiden är precis lika viktiga.

Det här året har varit så otroligt svårt. Sorgen har gått från att vara outhärdlig till att bli en del av mig. En del av vardagen. Jag tänker på dig varje dag, Ebba. Jag känner dig nära, som om du är här på något sätt.

Jag lovade dig att finnas för dina barn, och inget har varit enklare eller känts mer självklart. Inget får mig att känna mig så nära dig som när jag är med dem. Du har skapat två helt fantastiska tjejer – starka, underbara och fulla av liv, precis som du.

Din kärlek lever kvar i dem. Alltid.

Saknaden och tomheten du lämnat efter dig är obeskrivlig

Dela upp julstädningen på 10 dagar – så fixar du enkelt ett mysigt hem till jul

Julen närmar sig med stormsteg, och med allt som ska hinnas med kan julstädningen kännas överväldigande. Men lugn – genom att dela upp städningen på 10 dagar, med ungefär 20-30 minuter per dag, blir det betydligt lättare att få allt gjort.

Här är min plan för hur jag (och kanske du?) kan ta itu med städningen steg för steg.

Det är 12 dagar kvar till jul så om vi vill vara färdiga den 23 december och börjar imorgon är det 10 dagar att dela upp städningen på.

Dag 1: Organisera och plocka undan

Börja med att skapa ordning i vardagsrum och kök. Plocka undan saker som ligger framme och inte hör hemma. Skapa en yta för juldekorationer om du inte redan har gjort det.

Dag 2: Rengör köket

Köket är hjärtat i många hem under julen. Torka av köksbänkar, skåpluckor och köksbord. Passa på att rengöra ugnen och mikrovågsugnen. Gå igenom kylskåpet och släng gamla matvaror.

Dag 3: Dammtorka

Dammtorka alla synliga ytor i hemmet, som bokhyllor, fönsterbrädor och prydnadssaker. Det gör stor skillnad för helhetskänslan.

Dag 4: Rengör badrummet

Badrummet förtjänar lite extra omsorg. Skrubba handfat, toalett och dusch/badkar. Byt ut handdukar och fyll på med toalettpapper och andra förnödenheter.

Dag 5: Dammsuga och moppa golv

Ta fram dammsugaren och gå igenom hela hemmet, inklusive under soffor och sängar. Moppa golven i kök och badrum för en riktigt fräsch känsla.

Dag 6: Fönsterputsning

Putsa de viktigaste fönstren, framför allt där ljusstakar och julstjärnor står. Torka av speglar och andra glasytor för extra lyster.

Dag 7: Fixa sovrummen

Byt sängkläder och vädra sängarna. Plocka undan kläder och saker som ligger framme. Ett fräscht sovrum gör stor skillnad för julkänslan.

Dag 8: Detaljstädning

Fokusera på detaljerna som ofta glöms bort. Rengör lampor, lysknappar, dörrhandtag och andra små ytor.

Dag 9: Julpynt och doft

Nu är det dags för det roliga! Slutför julpyntningen och torka av pyntet om det behövs. Placera ut doftljus eller apelsiner med nejlikor för att skapa en härlig julkänsla.

Dag 10: Final touch

Sådär ja, klart och redo för julen utan stress! Jag hoppas att det här upplägget kan hjälpa dig att få till ett mysigt och inbjudande hem lagom till jul. Med en jullista full av härlig musik i bakgrunden blir städningen lite roligare – jag lovar! 🎶

Vill du ladda ned och skriva ut den här listan för att bocka av varje dag? Du hittar den här.

Hur ser din julstädning ut? Dela gärna dina tankar och tips i kommentarerna – jag älskar att höra hur ni gör er redo för julen! ✨

Adventsspurt mot Julefrid?

Kan du också känna att december ibland förvandlas till en enda lång sprint fram till julledigheten?

Inte nog med allt jobb som ska bli klart innan jul – det är julklappar att fixa, avslutningar att närvara vid, luciafiranden, uppträdanden, och en aldrig sinande lista av "måsten". Det är så lätt att julen, som egentligen borde vara en tid för lugn och mys, förvandlas till något mer stressigt än njutbart. Jag försöker påminna mig själv om att stanna upp, andas och skapa små stunder av lugn mitt i allt kaos. För det är ju egentligen det som är julens magi – de där små stunderna som känns som balsam för själen.

Sedan barnen kom har julen verkligen förändrats. När jag var barn kändes det som att julen nästan bara hände – som om det var en magisk kraft som förvandlade hemmet till ett julparadis över en natt. Och på många sätt är man nästan barn själv tills man får egna barn. För mig har julen alltid inneburit att komma hem till mamma och pappa. Deras hem har alltid varit varmt, pyntat och fyllt med den där magiska julstämningen. Det var doften av gran, ljus som glittrade i fönstren och känslan av att allt bara fanns där – mys, värme och trygghet. Jag behövde aldrig tänka på hur allt kom på plats.

Men nu är det annorlunda. Nu är det jag som är den vuxna. Jag som ska fixa allt det där myset. Skapa traditioner, pynta hemmet, baka kakor och slå in klappar som får barnens ögon att tindra. Och på många sätt är det fantastiskt. Det har gett mig en ny kärlek till julen, en glädje i att få vara den som skapar magin för mina egna barn. Det är något så speciellt med att se deras förväntan, att få vara en del av deras barndoms minnen.

Samtidigt är det överväldigande. Allt det där som jag som barn bara tog för givet är nu mitt ansvar – och det är inte lite. Jag vet inte om sociala medier spelar in, med alla bilder på perfekta pepparkakshus, koordinerade pyjamasar och adventskalendrar som ser ut som små konstverk. Eller om det är de där djupt rotade förväntningarna på oss som kvinnor, kanske från en tid då vi hade en helt annan roll i hemmet. Kanske är det en kombination. Men oavsett, är det mycket att hantera.

Jag tror att jag började mitt föräldraskap som en tia när det kommer till allt det där yttre.

Jag gick verkligen all in. Kalas som skulle vara magiska, jultraditioner som följdes till punkt och pricka, pynt i varje vrå, pyssel vid köksbordet och allt annat som hörde till. Jag ville ge mina barn precis allt, och det gav mig glädje att se deras reaktioner – tindrande ögon, glada skratt och känslan av att ha skapat något riktigt speciellt.

Men med åren har något förändrats. För varje jul, varje födelsedag och varje traditionsbunden aktivitet har jag märkt att jag blivit tröttare och tröttare. Inte nödvändigtvis på själva firandet eller på att skapa mysig stämning, utan på det konstanta kravet jag kände – både från mig själv och från omgivningen. Det är som om jag i början försökte leva upp till någon bild av hur föräldraskap och högtider skulle se ut, snarare än att hitta vad som verkligen betyder något för oss som familj.

Kanske har jag börjat slappna av. Jag har insett att det är de små sakerna som faktiskt betyder något. Det är inte de perfekta pepparkakshusen eller det genomtänkta pyntet som mina barn kommer att minnas – det är stunderna vi delar tillsammans. Som när vi bakar, och halva degen hamnar i magarna istället för på plåten. Eller när vi kryper upp i soffan för att se en julfilm under en filt med en kopp varm choklad i handen.

Samtidigt, om jag ska vara ärlig, känner jag fortfarande en viss stress ibland. Kanske är det min egen inre bild av hur julen "borde" vara som spökar. Eller kanske är det pressen från sociala medier och samhällets förväntningar på oss som föräldrar. Det är svårt att bara släppa taget, även när jag försöker påminna mig själv om att det är helt okej att göra lite mindre – att fokusera på närvaron istället för perfektionen.

Och egentligen är det ju just det som är julens kärna, eller hur? Att skapa minnen som känns äkta, att vara tillsammans och att göra plats för både skratt och lugn. Så i år försöker jag att ta det lite som det kommer. Mindre stress, mindre press – och förhoppningsvis mer av det som verkligen spelar roll.

En sak som hjälper mig att varva ner är att stå i köket och experimentera fram något gott. Just nu är jag inne i en fas där jag försöker undvika gluten så mycket som möjligt. Det är en utmaning, särskilt när det gäller att hitta något färdigt i butiken som både är gott och känns bra för kroppen. Så då får jag ta saken i egna händer! Ett exempel är min egen granola – enkel, god och precis sådär krispig som jag gillar.

Min hemmagjorda granola

Som med mycket annat i köket, går jag ofta på känsla när jag gör granola. Men här är grunden som jag utgår ifrån:

• Havregryn – basen för nästan varje granola.

• Frön och nötter – solrosfrön, pumpafrön, linfrön, sesamfrön och kokosflingor är favoriter, tillsammans med hackade nötter av olika slag.

• Kokosolja – jag smälter den för att göra det enklare att blanda.

• Sötma och smak – lite äppelmust och honung ger både smak och lagom sötma. Den här gången provade jag även att tillsätta lite kokossocker – det blev gott, men jag tog så lite att skillnaden var svår att känna.

Jag rör ihop allt och sprider ut det på en plåt. Sedan låter jag ugnen göra sitt jobb tills granolan får den där perfekta gyllene färgen och blir sådär härligt krispig. När den har svalnat blandar jag i russin och quinoapuffar för extra crunch och sötma.

Serveringstips

För mig är den här granolan godast tillsammans med en skål grekisk yoghurt och lite färska bär. Det känns både lyxigt och enkelt – en perfekt balans i vardagen när tiden är knapp. Och det bästa? Att jag vet exakt vad som finns i den.

Julens tempo – en påminnelse

När jag står där och rör om i granolan på plåten tänker jag på hur mycket vi pressar in i decembermånad. Visst är det härligt med allt som hör julen till, men kanske kan vi försöka hitta lite mer balans i år?

Hur ser du på decemberstressen? Är du en av dem som älskar att pyssla med allt julstök, eller känns det mer som en överväldigande checklista? Lämna gärna en kommentar och dela med dig av hur du hittar balans i julens alla "måsten".

Återhämtning efter intensiva perioder – tankar, reflektioner och lite adventsmys

Efter en otroligt intensiv jobbperiod är min allra första kurs, “Våga satsa på din dröm – Starta eget företag”, färdig och mina första deltagare har nu gått klart den. Det är en milstolpe som jag är så stolt över, men samtidigt känner jag mig… färdig. Färdig på ett sätt som är svårt att beskriva, som om energinivån gått ner till noll.

Att hyperfokusera på ett stort projekt i mer än en månad är verkligen en superkraft, men som med alla superkrafter har det sitt pris. Nu känner jag att min hjärna skriker efter återhämtning. Och för en ADHD-hjärna, som ofta snurrar på högvarv, är det lättare sagt än gjort. Att hitta de där små stunderna av ro och återhämtning är en utmaning jag ständigt jobbar med.

Hur återhämtar du dig efter intensiva perioder? Är du bra på att vila och återställa energin?

Jag har länge tänkt att jag borde göra en lista över vad som faktiskt ger mig återhämtning. Små enkla saker som jag vet får mig att landa och må bra. Kanske är det nu den där listan blir verklighet?

Och mitt i allt detta kom advent. November försvann i ett blink och plötsligt är det dags att ta fram ljusstakar och stjärnor. Inför helgen plockade jag fram det mesta och fick upp julbelysningen, men jag bestämde mig för att pausa allt annat och åka till skärgården. Det blev några välbehövliga dagar av lugn och stillhet tillsammans med familjen och Ebbas familj. Jag tror knappt jag kollade på telefonen på hela helgen. Nu när jag är tillbaka tänker jag försöka ta det lugnt och göra lite i taget. Städa, rensa, och plocka undan allt det där som inte blivit gjort på länge. Men framför allt ska jag försöka andas. Långsamma, djupa andetag som går hela vägen ner i magen.

Ledighet väntar runt hörnet, och det känns som precis vad jag behöver just nu. Kanske blir det en chans att verkligen varva ner, reflektera och hitta tillbaka till mig själv igen efter den här galna hösten.

Hur gör du för att återhämta dig? Jag tar gärna emot tips – stora som små – för att fylla på min lista!