Du skulle ha fyllt 41 idag, Ebba

Idag är det din dag.
Att fylla år på Sveriges nationaldag är lite speciellt. Det har det alltid varit. Men nu, när du inte finns kvar, är det ännu mer speciellt – på ett smärtsamt sätt. Att fira något den här dagen känns märkligt, nästan fel, även om jag vet att du hade velat det. Du ville att vi skulle leva fullt ut, att vi skulle fira det som firas kan.

"Cancern ska inte få ta mer än den redan gjort. När jag fyller 40 vill jag att ni ses och firar livet."

Och det gjorde vi. Din trädgård fylldes med familj och vänner. Vi drack bubbel och pratade om dig medan barnen lekte och tjoade runt våra fötter. Det var vackert. Sorgligt. Livsbejakande. Precis som du ville ha det.

Idag skulle du ha fyllt 41.
Det har gått ett och ett halvt år sedan du tog ditt sista andetag. Det är så brutalt. Så svårt att förstå. Hur någon som var så levande kunde dö. Alldeles för tidigt.

När jag har dåliga dagar tänker jag ofta på dig. På vad du skulle göra för att få gå i mina skor – om så bara för en dag. Det ger mig perspektiv. Hjälper mig att landa och minnas vad som faktiskt betyder något.
Inte för att trycka undan det som är tungt på riktigt, utan för att skaka av mig det som egentligen inte spelar någon roll. Det där som bara skaver på ytan.

Jag skrev ett längre inlägg om dig i julas. Om sorgen. Och om vad din bortgång har lärt mig.
För du har lärt mig så mycket, Ebba.

Du har visat mig att det är okej att livet är både utmattande och svårt – även när man är tacksam för det man har.
Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida.
Att allt inte måste vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas.

Livet är allt: trotsiga barn, vardagstjafs, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta.
Man kan vara tacksam – och ändå känna sig alldeles, alldeles slut.

Och det här är viktigt.
För livet är långt ifrån enkelt. Det får vara svårt. Det får kännas tungt.
Vi måste inte gå runt och vara tacksamma hela tiden. Men vi behöver samtidigt förstå att idag är det enda vi har.

Och kanske var det just det du försökte lära oss, Ebba.
Att livet får vara tungt, krångligt och fullt av motstånd – även när vi har mycket att vara tacksamma för.
Att tacksamhet inte utesluter frustration, sorg eller trötthet.
Livet är inte antingen eller – det är både och. Och det är okej.

Du är med mig så ofta. I tanken, i hjärtat, i samtal med dina barn, när jag blickar upp mot himlen.
Och kanske allra mest – i stunderna då livet känns rörigt men ändå levande. Då tänker jag: Ebba skulle förstå.

Idag firar vi dig.
Inte med tårta och paket, men med minnen, kärlek och tacksamhet.
Du skulle fyllt 41. Och vi skulle fortfarande behövt dig här.

Alltid älskad. Alltid saknad.

❤️

Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder

Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.

I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.

Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.

Får man säga det? Får man känna så?

När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.

Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.

Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.

Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.

Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.

Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.

Och plötsligt föll allt på plats.

Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.

Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.

Hur återhämtar du dig?

Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛

Hur jag vågade bryta normen och skapa mitt eget liv

2016 var ett år som förändrade mitt liv på sätt jag inte kunde förutspå. Jag var 29 år, nybliven mamma och hade varit föräldraledig i 18 månader. Det var nu min mans tur att ta över föräldraledigheten, och när han började jobba igen efter att ha skolat in vår son på förskola kände jag hur allt inom mig protesterade.

Var det så här livet skulle vara? Skulle vi verkligen lämna bort vårt lilla barn så många timmar om dagen och betala andra för att ta hand om honom, när ingen av oss egentligen ville vara ifrån varandra?

Jag hade redan innan jag fick barn haft svårt att ta till mig hela "9-5-livet". Känslan av att vara ett litet kugghjul i ett stort maskineri jag inte hade kontroll över fick det att vända sig i magen på mig. Det oflexibla med att vara anställd, och att ständigt behöva anpassa mig till andras tider och scheman, kändes så begränsande.

Tankar och ifrågasättande

Efter att jag blivit mamma kändes detta ännu mer splittrat. Om jag skulle prestera 100 % på jobbet kände jag mig som en dålig mamma, och om jag var en bra mamma kände jag mig otillräcklig på jobbet. Det var som att jag inte räckte till, vad jag än gjorde.

När jag såg vårt liv utifrån var det som att betrakta ett gäng myror som gick samma väg dag ut och dag in. Vi lämnade våra barn, gick till jobbet, kom hem och upprepade samma mönster. Jag kunde inte släppa tanken på om detta verkligen var livet jag ville leva. Var det så här jag ville ha det, år efter år? Innerst inne visste jag vad svaret var.

Längtan efter frihet

Jag insåg snabbt att jag inte ville vara en del av det här mönstret. Jag ville stanna upp, bryta mig loss från den förväntade livsstilen och hitta en väg som var min egen. Jag ville kunna vara närvarande för mitt barn och samtidigt jobba med något som fyllde mig med energi och mening. En längtan efter frihet började växa inom mig – friheten att designa min egen vardag, där jag kunde kombinera mitt familjeliv med ett arbete som gav mig utlopp för min kreativitet och mina drömmar.

Trots den starka längtan, visste jag inte riktigt var jag skulle börja. Jag funderade på olika affärsidéer, men varje idé kändes antingen otillräcklig eller överväldigande att genomföra. Det var frustrerande. Jag visste att jag ville göra något, men inget kändes helt rätt. Jag körde fast i mina egna tankar.

Att vända upp och ned på tankarna

En fråga från föreläsaren Kjell Enhager dök upp i mitt inre: "Vad skulle hända om du landade ett flygplan upp och ner?" Frågan syftar till att utmana vårt sätt att tänka – vad händer om vi gör tvärtemot det vi alltid har gjort?

Jag började tänka annorlunda. Istället för att vänta på den perfekta affärsidén valde jag att ta ett första steg. Jag startade Instagramkontot "@emelieshome". Det var ingen stor affärsidé, men det var ett steg framåt, och det var allt som räknades.

Makten av ”görandet”

Framgången låg inte i att ha alla svaren från början, utan i att våga börja göra något och låta vägen ta form längs vägen. Varje litet steg jag tog gav mig mer kraft och självförtroende att ta nästa. Jag lärde mig att handling föder handling.

Sedan jag tog mitt första steg har jag fortsatt att ta små steg framåt. Jag har kunnat försörja mig som influencer, bloggare och fotograf, och jag har skapat digitalt content åt andra företag. Under resans gång har jag lärt mig enormt mycket och älskar mitt kreativa jobb. Och jag tar fortfarande steg framåt – det är något jag aldrig vill sluta göra.

Känner du igen dig?

Om du känner igen dig i min berättelse och drömmer om att skapa något eget – men inte riktigt vet var du ska börja – då är "Våga satsa på din dröm – Starta eget" kursen för dig!

Det här är kursen jag själv hade behövt när jag stod där, full av vilja men utan en tydlig väg framåt.

Kursen passar både dig som redan har en affärsidé och dig som fortfarande letar efter den där rätta passionen. För ibland handlar det inte om att veta exakt vad man vill – utan om att börja utforska möjligheterna.

Om det pirrar till i magen när du tänker på att skapa något eget, så vill jag bara säga: ta chansen! Det kommer aldrig en ”perfekt tidpunkt” – det enda som behövs är att ta det första steget.

Och jag finns här för att guida dig hela vägen. 💛

Från kaos till klarhet: Hur min ADHD-diagnos hjälpte mig att förstå min hjärna och hitta balans

För två år sedan kändes det som om min hjärna var fylld av geggamoja. Jag kände så många känslor och hade så många tankar att det var som ett kaotiskt nät av trådar som aldrig riktigt fann någonstans att landa. Tankar som påbörjades men aldrig avslutades. Det var som att jag visste att det var något jag behövde förstå och ta tag i, men jag hade ingen aning om hur jag skulle nå dit.

Att leva med odiagnostiserad ADHD är som att stå mitt på ett stort, trångt torg medan alla andra rusar förbi, målmedvetna och klara över vart de är på väg. Du hör alla deras röster, men ingen sticker ut mer än någon annan. Det är omöjligt att urskilja en riktning. Du vet att du borde göra något, kanske följa någon av dessa människor, men vem? När jag fick min ADHD-diagnos blev det en viktig nyckel till att börja sortera bland alla dessa röster och tankar. Det handlade inte så mycket om diagnosen i sig, utan mer om att förstå hur just min hjärna fungerar. Jag insåg att strategier som fungerar för andra inte alltid fungerar för mig. Plötsligt kunde jag stryka 80 % av alla ”röster” på torget och fokusera på de återstående 20 %.

Jag hade försökt leva så som jag trodde att man skulle, utan att förstå att min hjärna fungerade annorlunda.

Under ett av mina första möten med en psykolog, som gjorde en förutredning, frågade hon mig hur mitt jobb fungerade med tanke på mina svårigheter kopplade till en ev ADHD. Då blev det tydligt för mig att jag, utan att veta varför, hade skapat mig en jobbsituation som passar min ADHD-hjärna. Jag svarade: ”Jo, det går bra,” och kände direkt att det uppfattades som något negativt, som om mina svårigheter inte var tillräckliga.

”Men alltså... Det går ju bra för att jag har skapat en jobbsituation som fungerar för min hjärna. Om jag fortfarande hade varit anställd är jag helt säker på att jag hade varit sjukskriven nu, förmodligen utbränd eller deprimerad. Jag har haft turen att kunna välja en annan väg.”

Och det här är så viktigt. En ADHD-utredning syftar till att synliggöra dina svårigheter, men dessa svårigheter beror mycket på den kontext du befinner dig i. De blir framträdande när du försöker passa in i en neurotypisk värld. Men du kan inte trycka in en stjärna i en fyrkantig box. Försöker du göra det går dess kanter av.

Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Det är faktiskt en av de starkaste drivkrafterna bakom den digitala kurs jag nu utvecklar. För att jag vill att du, som kanske också är en stjärna, ska få leva i en kontext där du får behålla dina kanter – där du inte behöver passa in i någon fyrkantig box.

Låt ingen någonsin trycka in dig i en.

ADHD och den evolutionära missmatchen: Varför det inte är hjärnan det är fel på

“Är ADHD ett funktionshinder” frågar min 10-åring.

De hade pratat om det i skolan. ADHD som ett exempel på en funktionsnedsättning. Han hade inte ens reflekterat över det tidigare, fortfarande relativt oförstörd av samhällets normer och förväntningar på hur en människa ska vara och bete sig.

"Ja..." svarar jag. "Det anses som det. Men egentligen är det samhället som är funktionsnedsatt. Och den värld vi har skapat," fortsätter jag.

"Ok?" Han ser frågande ut.

"Ja, alltså. Våra hjärnor har varit king’ar i flera hundratusen år. Det är vi som har utforskat, utvecklat och utmanat världen och tagit oss så långt i vår utveckling. Om ADHD-hjärnan inte hade fyllt ett syfte, hade den dött ut för länge sedan. Våra hjärnor är konstruerade för att utforska, ifrågasätta och testa nya vägar. De har spelat en otroligt viktig roll för mänsklighetens överlevnad. Men de senaste hundra åren har vi som samhälle bestämt att alla hjärnor, även våra, ska sitta still bakom en bänk och lära sig tråkiga saker som ofta saknar syfte. Och i en sådan värld uppfattas våra hjärnor som funktionsnedsatta. Fast egentligen är det inget fel på funktionen. Funktionen är bara annorlunda."

Vi lämnade samtalet där, men inom mig ligger det kvar.

Det är med en blandning av sorg och tacksamhet jag reflekterar över vårt samtal. Tacksamheten kommer från att min son växer upp i en familj som ser hans så kallade svårigheter för vad de egentligen är – resultatet av en hjärna som lever i fel årtusende. Han växer upp i ett hem där vi anpassar oss, tänker utanför boxen och försöker vara så inkännande som möjligt. Kanske kan det ge honom en sköld mot samhällets normer och de orimliga kraven på att alla ska fungera likadant.

Sorgen, däremot, bottnar i en känsla av uppgivenhet över att det har blivit så här. Över alla de missförstådda barn som vuxit upp till missförstådda vuxna, som tagit till kriminalitet eller droger, eller som i värsta fall har valt att avsluta sina liv för att de hela tiden fått höra att de är "fel". Att de "kan bättre". Att de bara behöver "skärpa sig".

Tänk om någon hade förklarat för dem att det inte var dem det var fel på. Att deras hjärnor var precis som de skulle vara. Att en hjärna vi idag kallar "ADHD-hjärna" kan upptäcka möjligheter där andra inte ser dem, tänka utanför ramarna och hitta nya vägar för att lösa problem. Att dessa hjärnor är en produkt av mänsklighetens behov av utforskning och anpassning, och att de har spelat en avgörande roll i vår arts utveckling.

Tänk om någon hade berättat för dem att det är samhället det är fel på. Att vi har skapat en struktur där människor förväntas följa fasta mönster och beteenden, och att den naturliga och medfödda impulsen att utforska och ifrågasätta plötsligt ses som ett hinder.

Att det egentligen inte är hjärnans funktion som är problemet, utan hur vi har organiserat våra liv och vårt samhälle.

Hur hade deras liv sett ut då?