Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.

När kunskapen brister – ADHD hos flickor och den osynliga kampen

Igår kväll lyssnade jag på ett av Sveriges Radios största psykologiprogram för föräldrar. Temat var ADHD hos flickor – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, både som mamma och som person med egen erfarenhet.

Jag hade höga förväntningar. Äntligen skulle man prata om just flickors ADHD! Men ju mer jag lyssnade, desto mer växte frustrationen.

För gång på gång missade man det viktigaste. Det mest grundläggande.

Här satt några av landets främsta psykologer och svarade på frågor från oroliga föräldrar – men istället för förklaringar fick föräldrarna vaga svar som osynliggjorde både deras barns svårigheter och deras egen oro.

Tre samtal fastnade särskilt hos mig:

Exempel 1 – Flickan som inte kan sitta still

En mamma hörde av sig och berättade om sin åttaåriga dotter med ADHD. Dottern hade själv ställt den mest centrala frågan av alla:

"Vad exakt är det med ADHD som gör att jag inte kan sitta still?"

Vilket fantastiskt tillfälle att ge barnet – och mamman – en förklaring. Något som kan minska känslan av skam och annorlundahet.

Men svaret blev undvikande. Psykologen menade att det inte var någon idé att gå in på varför, eftersom det kan “förändras om några år”. Istället föreslog han att man kan konstatera att flickan har svårt att sitta still, och jämförde det med att vissa är bra på att sjunga och andra inte.

Att normalisera ett barns svårigheter är i sig inget fel. Men att inte ge någon förklaring alls till ett barn som efterfrågar det– det tycker jag är ett svek.

För det finns en anledning.

Det handlar inte om vilja, uppfostran eller "personliga egenskaper". Det handlar om hur hjärnan är konstruerad. Om signalsubstanser som dopamin och noradrenalin som fungerar annorlunda. Om hur de delar av hjärnan som reglerar impulser, motorik och fokus utvecklas i en annan takt.

Vi vet idag att frontalloben – den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impulskontroll och förmågan att bromsa sitt beteende – mognar långsammare hos barn med ADHD. Hos ett barn på åtta år kan den förseningen motsvara upp till 30 % i mognad. När du ställer krav på en åttaåring med ADHD att sitta still och hålla fokus, ställer du alltså i praktiken krav som passar en fem- eller sexårings hjärna.

Det är inte en fråga om karaktär. Det är biologi.

Och det är inte konstigt att flickan undrar varför hon inte fungerar som sina kompisar.

Det hon borde ha fått höra är:

"Du har svårt att sitta still för att din hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt. Du är inte fel – du är byggd för att röra på dig, utforska, skapa och tänka fritt. Det är vårt jobb som vuxna att hjälpa dig hitta sätt att få din unika hjärna att må bra i den här världen."

Dessutom finns det en historisk aspekt som ofta glöms bort: Våra hjärnor är inte skapta för att sitta still. ADHD-hjärnan är den som ifrågasatte, upptäckte nya jaktmarker och inte nöjde sig med att följa strömmen. Men samhället har förändrats. Idag förväntas alla hjärnor passa in i samma fyrkantiga mall. Och när vissa av oss inte gör det, tror vi att vi är fel.

Exempel 2 – Flickan som är ojämn

En annan mamma ringde in och beskrev sin elvaåriga dotter som lätt blir ångestfylld av förändringar. Hon berättade också att dottern är väldigt "ojämn" – ibland som ett litet barn, ibland ovanligt mogen.

Psykologens svar? Att man får möta henne där hon är, precis som med vilken "pre-teen" som helst.

Men här hade man ju världens chans att förklara exakt hur flickor med ADHD i tonåren skiljer sig från flickor utan ADHD.

Den sena mognaden av frontalloben hos många med ADHD gör att vi ofta är otroligt kloka och insiktsfulla i ena stunden – och nästa stund agerar som betydligt yngre barn. Det är inte "alla barn" som fungerar så här och det här är en av anledningarna till att just tonårsperioden kan vara EXTRA svår för just flickor med ADHD.

Att förminska detta som något "alla tonårsbarn gör" är inte bara fel – det gör att föräldrar som söker svar lämnas utan förklaringar och känner sig ensamma med sin oro och frustration.

Exempel 3 – Flickan som kraschar hemma

En tredje mamma beskrev sin sexåriga dotter. Flickan presterade bra i skolan – men när hon kom hem bröt hon ihop. Hon var ledsen, orolig och helt slut. Ett mönster som pågått ända sedan förskolan.

Mamman var orolig och önskade göra en ADHD-utredning, men skolans svar var: "Vi ser inga problem."

Och psykologens råd?
Att vänta in skolan. För "förr eller senare kommer problemen att visa sig även i där."

För mig är det här det största sveket.

Vi vet att flickor med ADHD ofta är mästare på att maskera sina svårigheter i skolan. De kämpar, anpassar sig, håller ihop – tills de kommer hem, till tryggheten, och kraschar. Det är först där, bakom stängda dörrar, som deras verkliga kamp blir synlig.

Att säga till en förälder att "vänta in skolan" – på bekostnad av barnets välmående – är att fortsätta missförstå flickors ADHD-problematik.

Det är precis så här flickor med ADHD faller mellan stolarna.
Det är så de går igenom hela sin skolgång utan att någon ser.
Tills det är för sent – och kraschen kommer i form av utmattning, ångest eller depression i tonåren eller vuxen ålder.

När ett barn kraschar hemma, då är det redan för mycket.

Då behöver vi inte vänta in skolan – vi behöver lyssna på barnet. Lyssna på föräldern. Och agera.

ADHD hos flickor – den osynliga kampen

Det som gjorde mest ont när jag lyssnade var inte bara bristen på svar – utan bristen på kunskap.

Inte bara om hur ADHD hos flickor kan uttrycka sig, utan om vad ADHD faktiskt är. Om hur hjärnan fungerar annorlunda. Om den senare mognaden av frontalloben – den del som styr impulskontroll, planering och uppmärksamhet. Om hur nivåerna av dopamin ofta är lägre, vilket påverkar energi, fokus och motivation. Om ett läckande thalamus som gör det svårare att filtrera och sortera intryck.

När vuxenvärlden inte kan förklara det här – hur ska då barnen kunna förstå sig själva? Hur ska föräldrarna kunna stötta?

Vi måste bli bättre. Vi måste sluta tro att barn som anstränger sig till bristningsgränsen inte behöver hjälp bara för att de klarar av skoldagen. Vi måste sluta osynliggöra flickor som faller samman först när ingen ser.

Och framför allt:
Vi behöver ge både barn och föräldrar den kunskap de förtjänar.
För först när vi förstår – kan vi också börja göra skillnad.

Kniven mot strupen – en strategi, inte ett problem

Att göra saker i sista sekunden – är det egentligen så dåligt?

Vi har fått lära oss att prokrastinering är en last. Något vi måste jobba bort för att bli mer produktiva, mindre stressade, mer strukturerade. Men vad händer om vi istället för att kämpa emot det accepterar att vi funkar så här – och börjar använda prokrastinering som en strategi istället?

Mitt pass, bank-ID och den sista-sekunden-strategin

Jag insåg det här igen när jag (äntligen) var på väg för att hämta ut mitt pass.

Det har varit klart i flera veckor. Och anledningen till att jag ens skaffade ett nytt pass var för att mitt bank-ID höll på att gå ut. Jag har vetat om det här länge – varje gång jag loggat in i banken har jag fått en liten påminnelse:

"Ditt bank-ID går snart ut, dags att uppdatera!"

Och varje gång har jag tänkt: Jaja, jag gör det sen.

Tills idag.

Först när mitt bank-ID faktiskt slutade fungera blev det på riktigt. Då fanns det inget utrymme för velande eller planering – det var bara att göra det. Det var fortfarande motigt. Som att allt i min kropp skrek “neeeej”. Men jag gjorde det ändå.

Sista minuten – den enda minuten vi har?

För mig, och många andra, handlar det här om hur hjärnan fungerar.

Det är inte att jag inte vill göra saker i tid. Det är att jag inte har dopaminet (drivmedlet) jag behöver för att utföra det.

Men en annan sak som ökar dopamin är rädsla. Och det är därför många av oss med ADHD får en skjuts av dopamin när vi inser att vi inte längre KAN skjuta på något längre.

Och då – plötsligt – får vi ofta bränslet att göra det där tråkiga vi skjutit på så länge. Talesättet att någon “plötsligt får eld i baken” har aldrig känts mer passande :)

Jobba med din hjärna – inte mot den

Istället för att kämpa emot det här och försöka tvinga oss in i en mer strukturerad arbetsmetod som vi oftast inte kommer att klara av ändå, kan vi acceptera att vi fungerar så här – och använda det till vår fördel.

Vi kan åter igen tänka, ÄR det här en strategi/metod som skadar mig eller någon annan? Eller är det egentliga problemet att vi hela tiden slår på oss själva för att vi om och om igen hamnar i de här situationerna?

Här är vad som fungerar för mig:

1. Gilla läget. Om du alltid gör saker i sista stund – och det funkar – vad är egentligen problemet? Sluta känna skuld över något du i slutänden ändå får gjort. Att börja i tid och göra lite i taget kommer vi ALDRIG klara ändå. Det enda det tankesättet leder till är ökat självhat.

2. Gör plats för sista-minuten-arbetet. Vet du att du ändå kommer göra allt i slutspurten? Då är det bättre att du faktiskt blockar den tiden i kalendern istället för att “låtsas” som att du ska börja tidigare.

3. Lämna marginal för det oförutsedda. Även om du gör det mesta i sista stund, se till att ha 2–3 dagar innan deadline där du kan hantera eventuella problem – som teknikstrul, missade mejl eller en hjärna som bara vägrar starta upp.

4. Sluta fejka deadlines. Vi vet båda att det inte funkar. Om din hjärna inte tar det på allvar kommer du ändå inte göra det.

Är det egentligen ett problem?

Tänk så här: Om du klarar av att göra det du ska, i tid, även om det är motigt – varför skulle du behöva ändra på dig?

Det kanske inte är det mest harmoniska sättet att jobba på, men om det är det som funkar, vad är poängen med att kämpa emot det?

Så länge du vet hur du funkar och planerar utifrån det, så är kniven mot strupen inte ett problem.

Däremot, om du skjuter på saker så länge att du gång på gång misslyckas och missar deadlines – då behöver man jobba på en annan strategi!

Så istället för att kämpa emot din hjärna – se till att den jobbar för dig istället. Och framför allt: släpp skammen. Den hjälper ingen.

Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder

Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.

I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.

Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.

Får man säga det? Får man känna så?

När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.

Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.

Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.

Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.

Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.

Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.

Och plötsligt föll allt på plats.

Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.

Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.

Hur återhämtar du dig?

Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛

Varför håller jag en föreläsning om ADHD?

Jag har tänkt en hel del på hur det kan uppfattas utifrån.
Att jag i flera år har skapat innehåll kring inredning, inspiration och livsstil – och att jag i höstas dessutom höll en kurs om att starta eget företag.

Och nu, helt plötsligt, ska jag föreläsa om ADHD också?

Vad hände?

För mig känns det här egentligen inte som något helt nytt. Det känns snarare som en röd tråd som långsamt har blivit tydligare.

Jag är socionom i grunden och har tidigare arbetat med just de här frågorna – om människors livsvillkor, psykisk (o)hälsa och hur vi kan skapa bättre förutsättningar för oss själva.

På många sätt känns det som att jag bara återvänder till det jag alltid har brunnit för. Skillnaden är att jag nu också har ett helt nytt perspektiv – min egen diagnos, min egen erfarenhet, och en djupare förståelse för hur ADHD påverkar hela livet.

När jag fick min ADHD-diagnos föll allt på plats

För två år sedan fick jag min ADHD-diagnos.
Men egentligen har ADHD alltid varit en del av mig – jag visste bara inte att det var ADHD.

Jag visste bara att jag kände mig annorlunda.
Att min hjärna aldrig tystnade.
Att jag alltid gick all-in eller inte alls.
Att jag brann för vissa saker, men slet med andra.

Jag visste att jag aldrig kunde anpassa mig till ett ”vanligt jobb” utan att känna att jag kvävdes.
Att jag behövde skapa min egen väg – och att jag gjorde det, inte för att jag var så modig, utan för att jag var tvungen.

Jag trodde att det bara var min personlighet.
Tills jag insåg att det fanns en förklaring.

ADHD förklarar så mycket av mitt liv

När jag fick min diagnos föll pusselbitarna på plats.
Jag började förstå varför jag fungerar som jag gör.
Varför vissa saker känns så mycket svårare för mig än för andra – men också varför jag lyckats med det jag gjort.

Min ADHD har varit min största utmaning, men också min största drivkraft.

Och när jag insåg det, började en annan tanke gro:

Tänk om jag hade vetat detta tidigare?
Hur mycket lättare hade allt varit om jag hade förstått min hjärna tidigare i livet?

Och framför allt – tänk om fler kunde få den förståelsen, tidigare?

Därför håller jag den här föreläsningen

Jag är inte läkare, psykolog eller forskare.
Jag föreläser inte om ADHD för att jag har alla svar.

Men jag föreläser för att jag vet hur det känns att gå genom livet och inte förstå sig själv.

För att jag vet hur det är att:
✔ Tro att man bara är ”lat” när man egentligen har en hjärna som fungerar annorlunda.
✔ Ständigt pendla mellan hyperfokus och total utmattning.
✔ Kämpa med att få ihop livet, jobbet, familjen – och samtidigt känna att man aldrig riktigt passar in i mallen.

Och nu, när jag dessutom läser till ADHD-coach, har jag ännu mer kunskap att ge.
Jag har grävt djupt i forskningen, i strategierna och i hur vi faktiskt kan få våra hjärnor att funka bättre i en värld som inte alltid är byggd för oss.

Men något som slagit mig under min utbildning är hur bristfällig den verkliga kunskapen om ADHD är inom vården och psykiatrin.

Jag trodde att jag visste en del innan – men ju mer jag lär mig, desto mer frustrerad blir jag.

Vi har så mycket forskning som visar vad ADHD egentligen är, hur det påverkar hjärnan, kroppen och nervsystemet– men ändå är det så många som får höra:

• "Du kan inte ha ADHD, du har ju klarat skolan."

• "Du fungerar ju på jobbet, så du behöver ingen utredning."

• "ADHD är bara brist på dopamin."

💡 Det är så mycket mer än så.

Och det är just det jag vill lyfta i föreläsningen.
Jag vill ge en djupare förståelse, men också konkreta strategier för att hantera vardagen.

Den här föreläsningen är för dig som:
🔹 Har ADHD eller misstänker att du har det.
🔹 Vill förstå varför din hjärna fungerar som den gör.
🔹 Vill ha konkreta strategier för att hantera vardagen – och kanske till och med lära dig att se din ADHD som en styrka.

Jag delar min egen resa, men också forskning, fakta och strategier.
För att du inte ska behöva lägga lika många år som jag på att försöka förstå dig själv.

Vill du vara med?

📅 Föreläsning: ADHD – Förstå diagnosen och hitta strategier som fungerar
📍 Online via Zoom – du kan vara med live eller se inspelningen i efterhand.
🕖 15 januari kl. 18:30–21:00
🎟 Pris: 299 kr
👉 Anmäl dig här

Jag ser så mycket fram emot att få dela detta med dig. 💛

/Emelie