Den bästa sommaren på länge

Fröken allt eller inget är tillbaka! Efter en lång och härlig sommar, där jag släppt allt vad jobb och prestation heter, är jag nu hemma igen – redo att ta tag i livet.

Mitt jobb är speciellt på det sättet. De flesta som livnär sig på att skapa innehåll tar sällan paus. Så har det i alla fall sett ut historiskt. Men jag testade tidigt att inte skapa content under sommaren – bara för att se vad som hände. Och vet ni vad som hände? Absolut ingenting.

Att aldrig ta paus. Att aldrig ha semester. Det är – förutom ohållbart – att ta sig själv och sin betydelse på alldeles för stort allvar. Jag vill uppmuntra alla som följer mig, och som läser min blogg, att själva checka ut. Minska skärmtiden. Släppa kraven. Bara vara.

Men hur har min sommar varit då, undrar du? Tackar som frågar! :)

Förra sommaren la jag upp detta på stories ungefär vid samma tidpunkt:

Jag var helt slut. Det kändes som att någon suttit och sugit ur min energi hela sommaren, och nu skulle jag liksom studsa tillbaka till hösten – full av inspiration och driv. Men allt jag ville var att lägga mig under täcket.

Med det i åtanke är jag så glad att kunna säga:
Det här har varit min bästa sommar på flera år.

Och jag försöker förstå varför.

Kanske för att hela familjen har varit tillsammans från dag ett – att jag sluppit de där första veckorna ensam med barnen, som jag annars alltid haft.

Kanske för att barnen blivit äldre och inte kräver samma konstanta tillsyn. Eller kanske handlar det om mig? Om att jag känner mig själv bättre nu. Vet hur jag fungerar, vad jag behöver.

Kanske beror det på att jag faktiskt lyssnade på min kropp i början av sommaren. Tog några dagar helt för mig själv – för att jobba klart, få ordning på huset, och bara få vara ostörd en stund. Utan någon som hela tiden pockar på min uppmärksamhet.

Inför sommaren tog jag mig också tid att tänka till. Jag skrev ner en strategi för hur jag skulle hantera sommaren – med dess dopaminbrist och strukturlöshet. Och visst, jag följde den inte till punkt och pricka. Men jag hade tänkt. Förberett mig mentalt. Gick in i semestern utan krav på att må toppen.

Förmodligen var det inte en enda sak, utan allt det här sammantaget –
den gemensamma starten, de ensamma dagarna, och att jag tog hand om mig själv –
som gjorde att det blev som det blev.

Den bästa sommaren på väldigt, väldigt länge.

Vår planteringsbänk – byggd från grunden

Stor planteringsbänk med grön färg, fylld med trädgårdsredskap, krukor, korgar och vattenkannor.

I våras byggde min man en planteringsbänk till mig – och den har redan blivit en av mina absoluta favoritplatser i trädgården. Jag hade länge drömt om ett rejält planteringsbord där jag kunde plantera om, ställa ifrån mig korgar och samtidigt ha förvaring för krukor, jord och redskap. Efter många timmar av inspirationssökande på Pinterest hade jag till slut en ganska tydlig bild av hur jag ville att bänken skulle se ut – och resultatet blev faktiskt ännu bättre än jag hade föreställt mig.

Med hjälp av ChatGPT tog jag fram en skiss som min man sedan kunde bygga utifrån.

Ritning och mått på planteringsbänken

Planteringsbänken är både enkel och rejäl i sin konstruktion. Den är byggd av reglar och brädor, vilket gör den stabil och tålig. Måtten blev:

• Längd: 240 cm

• Djup: 60 cm

• Höjd på arbetsytan: 90 cm (ungefär som en köksbänk)

• Totalhöjd: 190 cm

(På skissen gjorde jag en dekorativ scallopformad kant, som vi valde att hoppa över i första bygget. Men den har jag inte släppt helt – planen är att skapa den längre fram och sätta fast den på den övre hyllan istället för under själva bänkskivan. - Helt enkelt bara för att jag tycker att det är så himla fint!)

Bygget steg för steg

Vi (läs min man) började med att bygga stommen med reglar, för att sedan klä in den med brädor. Arbetsytan fick extra stöd eftersom vi ville att den skulle hålla för både krukor, jord och lite tyngre arbeten. Under hyllplanet finns gott om plats för korgar, lådor, vattenkannor och ved.

Det som såg ganska enkelt ut på ritningen blev i verkligheten en stadig arbetsplats som känns nästan som ett litet utekök mitt i trädgården.

Placeringen i trädgården

Planteringsbänken på sin plats under plommonträdet – mitt lilla trädgårdsrum.

En korg, några terrakottakrukor och redskap – små detaljer som gör mig glad när jag pysslar här

Planteringsbordet fick sin plats vid min blomsterodling, under vårt gamla plommonträd. Här står det skyddat men ändå synligt – och det fungerar både som en praktisk arbetsbänk med förvaring men också som en slags “rumsavdelare” eftersom vi har trädgårdskompost och vedförvaring på andra sidan.

På hyllan under samlar jag både redskap, krukor och annat som annars lätt hamnar på villovägar. Det är en sån lyx att ha allt samlat på ett och samma ställe.

Färgen

När bygget stod klart var allt i obehandlat trä. Jag hann bara grundmåla den innan vi åkte på semester så bland det första jag gjorde nu när vi kom hem var att ta jag fram penseln och måla den i en dov grön kulör (Jotuns Herrgårdsgrön) som gör att den smälter in fint i grönskan. Det är samma kulör som jag har på växttornet och på vår ytterdörr! Det blev verkligen pricken över i – nu känns bänken som en självklar del av trädgården.

På hyllan får allt sin plats – från vattenkannor till korgar och krukor.

En skål med äpplen från trädgården väntar på att tas om hand.

En favoritplats i trädgården

Det här är numera min lilla oas där jag planterar om, samlar skörd från trädgårdslandet och ställer ifrån mig korgar med blommor. På bänken står just nu små vaser, terrakottakrukor och en korg redo för att fyllas med vad trädgården bjuder på för dagen.

Jag är så glad över att vi byggde den här bänken istället för att köpa något färdigt. Den känns personlig, rejäl och byggd för just vår plats. Och det bästa av allt – jag vet att den kommer hänga med i många år framöver.

Jag älskar hur planteringsbordet smälter in bland blommor och grönska.

Små stilleben uppstår nästan av sig själva när planteringsbänken fylls med krukor, korgar och vaser.

Tankar om blomsterodlingen

Min blomsterodling blev tyvärr inte alls som jag hoppats på i år, vilket känns trist då jag la ner så pass mycket tid på den i våras. Det var nog en blandning av brist på solljus (jag behöver klippa ner lite träd och buskar så solen når fram bättre) och brist på näring. Dessutom är det svårt att hålla igång en blomsterodling när man är borta i nästan sju veckor mitt i sommaren…

Men det känns okej. Bättre lycka nästa år! 🌿 Jag är ändå glad för de blommor som överlevt och mår bra. Och än är faktiskt inte sommaren slut – med lite extra näring, solljus, ompyssling och kärlek hoppas jag att några av de små och svaga plantorna orkar kämpa sig större och starkare.

Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.

Du skulle ha fyllt 41 idag, Ebba

Idag är det din dag.
Att fylla år på Sveriges nationaldag är lite speciellt. Det har det alltid varit. Men nu, när du inte finns kvar, är det ännu mer speciellt – på ett smärtsamt sätt. Att fira något den här dagen känns märkligt, nästan fel, även om jag vet att du hade velat det. Du ville att vi skulle leva fullt ut, att vi skulle fira det som firas kan.

"Cancern ska inte få ta mer än den redan gjort. När jag fyller 40 vill jag att ni ses och firar livet."

Och det gjorde vi. Din trädgård fylldes med familj och vänner. Vi drack bubbel och pratade om dig medan barnen lekte och tjoade runt våra fötter. Det var vackert. Sorgligt. Livsbejakande. Precis som du ville ha det.

Idag skulle du ha fyllt 41.
Det har gått ett och ett halvt år sedan du tog ditt sista andetag. Det är så brutalt. Så svårt att förstå. Hur någon som var så levande kunde dö. Alldeles för tidigt.

När jag har dåliga dagar tänker jag ofta på dig. På vad du skulle göra för att få gå i mina skor – om så bara för en dag. Det ger mig perspektiv. Hjälper mig att landa och minnas vad som faktiskt betyder något.
Inte för att trycka undan det som är tungt på riktigt, utan för att skaka av mig det som egentligen inte spelar någon roll. Det där som bara skaver på ytan.

Jag skrev ett längre inlägg om dig i julas. Om sorgen. Och om vad din bortgång har lärt mig.
För du har lärt mig så mycket, Ebba.

Du har visat mig att det är okej att livet är både utmattande och svårt – även när man är tacksam för det man har.
Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida.
Att allt inte måste vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas.

Livet är allt: trotsiga barn, vardagstjafs, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta.
Man kan vara tacksam – och ändå känna sig alldeles, alldeles slut.

Och det här är viktigt.
För livet är långt ifrån enkelt. Det får vara svårt. Det får kännas tungt.
Vi måste inte gå runt och vara tacksamma hela tiden. Men vi behöver samtidigt förstå att idag är det enda vi har.

Och kanske var det just det du försökte lära oss, Ebba.
Att livet får vara tungt, krångligt och fullt av motstånd – även när vi har mycket att vara tacksamma för.
Att tacksamhet inte utesluter frustration, sorg eller trötthet.
Livet är inte antingen eller – det är både och. Och det är okej.

Du är med mig så ofta. I tanken, i hjärtat, i samtal med dina barn, när jag blickar upp mot himlen.
Och kanske allra mest – i stunderna då livet känns rörigt men ändå levande. Då tänker jag: Ebba skulle förstå.

Idag firar vi dig.
Inte med tårta och paket, men med minnen, kärlek och tacksamhet.
Du skulle fyllt 41. Och vi skulle fortfarande behövt dig här.

Alltid älskad. Alltid saknad.

❤️

Bygga ett vackert växttorn i trä – steg för steg

Jag hämtade inspiration från rosentornet “LINNEA” från CARLSHAGA

Kostnad: 4995:-

Min version kostade ca 350 kr exkl färg som jag redan hade hemma. Färgen jag målat med är rester från när jag målade vår ytterdörr. Kulörten heter Herrgårdsgrön 8413 och är från Jotun.

Att bygga ett växttorn i trä är ett perfekt DIY-projekt för dig som vill ge dina klätterväxter något riktigt stabilt och vackert att klättra på. För oss blev det björnbär som fick ett nytt hem – och det blev så fint att jag redan funderar på att bygga ett till!

Jag inspirerades av det vackra rosentornet Linnea från Carlshaga, och hittade en toppenbra instruktionsvideo på YouTube via @karins_torp_ som jag tog avstamp i. Med hennes instruktioner som grund satte vi igång, och la till några egna justeringar på vägen.

Det var lite klurigt att få till alla vinklar på sidoreglarna, men väl värt det! Resultatet blir betydligt mer proffsigt än om man bara jobbar med rakt kapade reglar. Och som med allt hantverk – man blir bättre ju mer man övar.

Vill du bygga ett eget växtstöd? Här kommer både materiallista och en (förhoppningsvis) tydlig byggbeskrivning.

Material för att bygga ett växttorn i trä:

• Ca 8 meter regel (45 x 45 mm)

• Ca 4 meter planhyvlad furu (21 x 43 mm)

• Träskruv, ca 42 mm (gärna smalare modell)

Steg-för-steg: Så bygger du ditt växttorn

1. Såga till benen
Börja med att såga till 4 ben à 2 meter av reglarna (45 x 45 mm).

2. Märk ut var fyrkanterna ska sitta
Från toppen av varje ben ritar du ut fyra markeringar:

• 39 cm från toppen

• ytterligare 33 cm

• 33 cm igen

• och en sista 33 cm ner till fjärde markeringen

3. Ställ in sågen på rätt vinkel
Ställ sågbladet på 45 grader, och vinkla sågplattan 12 grader för att få den lutning som ger tornet sitt klassiska uttryck.

4. Såga till delarna till fyrkanterna
Av den planhyvlade furun sågar du till fyra sidor i varje av följande längder:

• 57 cm

• 47 cm

• 37 cm

• 27 cm

Såga först från baksidan, vänd sedan och måtta från kortsidan för att få till sneda vinklar som möts fint.

5. Använd första biten som mall
När du sågat första biten i varje längd, använd den som mall för att få lika långa delar. Totalt behöver du 16 stycken (fyra av varje storlek).

6. Skruva ihop fyrkanterna
Sätt ihop varje fyrkant med en skruv i varje hörn. Förborras gärna för att undvika att träet spricker.

7. Montera ihop med benen
Börja med att fästa nedersta fyrkanten vid markeringen längst ner. Sedan den översta. När de sitter på plats blir det lättare att centrera de två mittersta. Sätt först en skruv i varje hörn, och sen en extra för stabilitet.

8. Klart!
Nu har du ett stabilt och snyggt växttorn färdigt för björnbär, klätterrosor eller luktärter. Ett perfekt DIY-projekt som både är roligt att bygga och blir ett vackert inslag i trädgården.

Mitt nästa trädgårdsprojekt är att skapa trädgårdsportaler i trä som håller bättre än de skruttiga rosenbågar i stål jag haft tidigare.