Om höstlov, hudlöshet och att hålla ihop

Jag vill skriva något om veckan som varit, men just nu är jag så trött att jag knappt vet var jag ska börja. Barnen har haft höstlov, och jag har gjort mitt allra bästa för att hålla ihop. Försökt vara den där vuxna, stabila mamman som man förväntas vara.

Vi har varit på Gotland, jag och barnen – tillsammans med min mamma. Och så här i efterhand förstår jag bättre varför jag gick runt med en molande ångest inför lovet. För även med min mammas fantastiska stöd, så finns det något i att bära det där helhetsansvaret för barnen. Att hålla ihop allt. Vara konstant påslagen, tillgänglig, närvarande – dygnet runt.

Att få vara trött – utan att skämmas

Det är otroligt påfrestande för mig. Och att skriva det känns nästan förbjudet.
Som om det gör mig till en sämre mamma. Att jag borde orka mer. Vilja mer.
Att jag aldrig borde känna mig trött av att vara med mina barn.

Men kanske är det just därför jag behöver skriva det –
för att påminna både mig själv, och dig som kanske känner igen dig, att det får vara svårt.
Att man får vara trött.
Att det inte gör en till en sämre förälder.

ADHD gånger två

Den här veckan har varit fylld av syskonbråk, höga ljud, förhandlingar, gränssättningar, tröst, ilska, skratt, avledning, kaos och kärlek.
Allt det där som ryms i ett föräldraskap – upphöjt med två – när man är mamma till barn med ADHD.

Det är att leva i ständig beredskap.
Att hela tiden ligga steget före för att dagen inte ska spåra ur.
Och när man själv också har ADHD... åh jösses vad det kostar.

Ibland känns det som om jag bär allting på utsidan.
Som om mitt nervsystem saknar hud.
Det räcker med en ton, en rörelse, ett ljud – så är hela jag vidöppen.

När tryggheten också sliter

Det är något väldigt speciellt med att vara sina barns tryggaste punkt.
Det är otroligt vackert – men det innebär också att man är platsen där allt får rasa.
Allt det de lyckats hålla ihop inför andra, kommer ut hemma. Hos mig.
För att jag är tryggheten.
Och det är fint.
Men också slitsamt. Ibland in i märgen.

Jag tänker ibland att det var lättare när barnen var små.
Inte för att det var mindre jobb – men för att det fanns mer struktur. Mer instinkt. Mindre förhandling.
Jag trodde nog att det skulle bli enklare med tiden. Och på vissa sätt har det blivit det.
Men lätt? Nej. Åtminstone inte när man är en ADHD-familj.

Och ändå – tacksam

Så här sitter jag nu. Trött. Hudlös. Men också väldigt tacksam.
För det liv jag har skapat gör att jag faktiskt kan få landa idag.
Det är måndag, och jag har inga möten att springa till.
Ingen som kräver att jag ska vara någon annanstans än just här.

Jag kan gå i pyjamas, dricka kaffe långsamt, svara på några mejl och låta systemet varva ner.
Och det är inte en slump. Det är ett liv jag har valt, format, kämpat för.

Att driva eget, att ha friheten att styra mina dagar, innebär inte att allt är lätt.
Men det innebär att jag har möjlighet att lyssna. Anpassa. Andas.
Återhämta mig – istället för att fortsätta springa.

Och det är där jag vill landa idag.
Inte i lösningar. Bara i sanningen:

Det här livet är inte lätt. Men det är möjligt. Och för mig gör det all skillnad i världen.

Hur har du haft det den här veckan?