När dopaminbrist känns som ångest
Sedan jag fick min ADHD-diagnos – och framförallt sedan jag började läsa till ADHD-coach – har jag lärt mig något som förändrat hela min syn på mig själv:
Lågt dopamin handlar inte bara om fokus.
Dopamin är också det som gör att livet känns… levande.
Att saker känns meningsfulla.
Att man får en naturlig känsla av “ja”.
Driv. Lust. Mening.
Och när dopaminet ligger lågt kan det istället kännas som:
meningslöshet
tomhet
rastlös tristess
låg “livslust”
ett obehag i kroppen
en stark känsla av: “jag vill ur den här känslan”
Som att man går runt i ett inre vakuum.
Och det är här poletten trillade ner för mig:
Jag har i många år trott att det här var ångest.
Men det är inte alltid ångest i klassisk mening.
Ofta är det ett nervsystem som signalerar: “det här ger mig ingenting.”
Dopaminbrist är inte bara “lathet” – det är ett kroppsligt obehag
Vi pratar ofta om dopamin som motivation.
Men för mig har det varit mycket mer än så.
När dopaminet sjunker (eller när jag hamnar i understimulans) så är det inte bara att jag blir “lite seg”.
Det kan kännas fysiskt obehagligt.
Och det är också logiskt: hjärnan är byggd för att söka belöning, mening och stimulans. När den inte får det – då blir det obehag.
Som att kroppen vill skaka av sig känslan.
Som att något måste ändras.
När hjärnan försöker lösa dopaminbrist
Det intressanta är vad som händer sen.
För när dopaminet är lågt så försöker hjärnan nästan alltid lösa det.
Den vill ur obehaget. Den vill känna något. Den vill få upp energin.
Och då verkar det ofta finnas två vanliga vägar (både hos barn och vuxna):
1) Kroppen försöker höja dopaminet genom rörelse
Det här känner många igen hos barn. De börjar prata mycket och snabbt, röra på sig, vicka, springa runt, pilla, stöka.
Det kan se “jobbigt” ut från utsidan. Men egentligen är det en ganska klok strategi.
En kropp som instinktivt försöker självreglera.
Rörelse är nämligen det absolut bästa sättet att höja vårt dopamin och få systemet att kännas lite mer levande. Och det är därför många barn (och vuxna för all del) med ADHD mår bättre när de får röra sig.
2) Stressystemet tar över
Om man inte har tillgång till att tanka dopamin (tex, blir utskälld för att man inte kan sitta still) kan stressystemet kliva in som vikarie.
Stress kan nämligen också skapa driv, fokus och energi.
Men det är en dyr lösning.
För då kommer energin inte från motivation eller lust – utan från alarmsystemet.
För barn kan kan det uttrycka sig såhär:
de triggar syskon
provocerar vuxna
skapar drama
springer iväg
klättrar farligt
gör dumma grejer “utan att tänka”
testar gränser
För det här leder ofta till ett påslag. En kick. En reaktion.
Men det kan också slå åt andra hållet.
Istället för utåtagerande kan det vända sig inåt:
“jag klarar inte”
man får panik vid krav
låsningar
gråt som kommer från ingenstans
Och här kommer min promenad-insikt. Och häng med nu, för nu blir det lite.. rörigt..
Adrenalin är en reaktion på hot och rädsla
Adrenalin är kroppens försvar när hjärnan tolkar något som ett hot.
Det är det som gör att vi orkar lite till – att vi kan mobilisera kraft och fokus, som om vi behövde springa ifrån ett lejon på savannen.
Och då började jag tänka:
Om man som barn gång på gång hamnar i ett dopaminlågt läge – utan verktyg för att reglera det – och nervsystemet lär sig att den där känslan är obehaglig… då är det kanske inte konstigt om stressystemet slås på.
Inte bara för att bli mer effektiv.
Utan för att ta sig ur obehaget.
Och om nervsystemet dessutom börjar tolka känslan som farlig – då börjar det också försöka förebygga, kontrollera och undvika att hamna där.
Man börjar:
förebygga.
kontrollera.
undvika.
fly.
Inte för att man är en “kontrollerande person”.
Utan för att nervsystemet har lärt sig att obehaget är farligt.
Och då kan dopaminbrist bli mer än bara låg motivation eller svårt att fokusera.
Det kan bli en lång spiral som ser ut ungefär så här:
dopaminbrist → obehagskänsla → rädsla för känslan → stressystemet på → kontroll/flykt → tillfällig lättnad → strategier för att slippa hamna där igen
Och här någonstans får man kanske en ångestdiagnos –
när det i själva verket kan handla om:
ADHD, dopamin – och ett nervsystem som försöker överleva.
Det här skulle också kunna vara en del av förklaringen till den mer inåtvända, högkompenserande ADHD:n – särskilt hos flickor och kvinnor.
När man tidigt lär sig att överleva sina inre tillstånd genom kontroll, undvikande eller prestation kan det senare ta sig uttryck som ångestproblematik, men också tvångsmässighet, ätstörningar eller andra sätt att reglera sig.
Inte för att ADHD “är” allt detta – utan för att nervsystemet försöker hitta en väg att stå ut.
En sista reflektion
Det här betyder naturligtvis inte att all ångest bottnar i ADHD.
Ångest kan såklart ha många olika orsaker.
Men för mig var det här en polett som trillade ner.
Min “ångest” har ofta inte börjat med en tanke.
Den har börjat i kroppen.
Och när jag förstår var obehaget kommer ifrån blir det lättare att träna på att vara kvar i det.
Inte:
“det här är farligt – jag måste fly.”
Utan:
“aha… det är mitt nervsystem.”
“det är understimulans.”
“jag behöver reglera – inte fly.”
Och det är faktiskt en enorm skillnad.
Känner du igen dig?