Hur mycket måste kvinnor lida innan vi tror dem?

De senaste veckorna har mitt flöde återigen fyllts av kritiska röster om ADHD. Den här gången i kölvattnet av Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver.

Och medan jag har läst inlägg efter inlägg har en obehaglig känsla vuxit inom mig – en känsla jag först inte riktigt kunnat sätta ord på.

Nu tror jag att jag förstår vad den handlar om.

När kvinnors ADHD ifrågasätts är det som att våra svårigheter ifrågasätts. Igen.

Som om historien upprepar sig. Igen.

Mycket av kritiken mot serien handlar om hur den är gjord: om bristande journalistisk distans, hur läkemedelsbehandling framställs och om ekonomiska intressen får tillräckligt med utrymme. Det är relevanta frågor, och det här är inte ett försvar av programmet.

Men debatten har också väckt någonting mer personligt i mig. En oro som inte bara handlar om den här serien, utan som jag har burit på under lång tid.

Varje gång en känd och utåt sett framgångsrik kvinna berättar att hon har ADHD händer samma sak i mig. Min direkta reaktion är:

Aj, aj, aj. Nu kommer misstron att öka ytterligare.

Inte för att hon borde vara tyst. Inte för att hennes berättelse tar någonting ifrån någon annan. Utan för att jag är rädd för hur den ska tas emot. Att hennes framgång ska användas som ett motbevis mot hennes svårigheter – och i förlängningen mot våra.

Kanske läser jag delar av debatten om Alla mina bokstäver genom mina egna erfarenheter. Det är möjligt. Men den oro som debatten väcker i mig är ändå verklig. Och det är den jag vill försöka förstå och sätta ord på här.

När framgång blir ett motbevis

Allt fler kvinnor – inte minst kända personer inom medier och underhållning – berättar öppet att de har ADHD. Kvinnor som utifrån ser framgångsrika och välfungerande ut. Och i takt med att de blir fler höjs allt fler kritiska röster.

Har ADHD blivit en trenddiagnos? Hur kan så många inom medie- och underhållningsbranschen ha ADHD? Har diagnosen urvattnats? Tar dessa berättelser uppmärksamhet och resurser från dem som ”lider mest”?

Frågorna återkommer. Men under dem tycker jag mig höra en annan fråga:

Kan en kvinna verkligen ha stora svårigheter om hon samtidigt är framgångsrik?

Det är en fråga som bygger på föreställningen att en funktionsnedsättning alltid måste synas utanpå – hela tiden och inom livets alla områden.

Att den som har lyckats i arbetslivet, synts i tv, bildat familj eller byggt ett varumärke omöjligen kan kämpa på riktigt. Omöjligen kan ha stora svårigheter.

Men framgång i karriären är inte detsamma som frånvaro av svårigheter. Det vi ser är resultatet – inte priset.

Vi ser resultatet – inte priset

Och vad menar vi egentligen med framgång? Är det karriären vi ser – de få minuterna i rampljuset, titeln, prestationen – som får väga tyngst? Tyngre än barnen hon ständigt känner att hon sviker. Relationerna som går sönder. Vännerna hon inte orkar höra av sig till. Räkningarna hon glömmer, kaoset hon döljer och hemmet hon aldrig lyckas få grepp om. Tyngre än ångesten, sömnbristen och den konstanta skammen. Tyngre än alla de gånger hon biter ihop, pressar sig förbi sin egen gräns och sedan faller samman när ingen längre ser.

Vi kallar henne framgångsrik för att vi ser vad hon har åstadkommit. Vi ser inte allt hon har försakat eller förlorat – eller allt som har gått sönder längs vägen för att hon skulle kunna åstadkomma det.

Och framför allt: vi frågar aldrig hur länge till hon orkar.

När samma egenskaper både belönas och bestraffas

Det borde heller inte förvåna oss att många av dem som berättar om sin ADHD finns inom kreativa och offentliga yrken. Miljöer som erbjuder omväxling, intensitet, snabba belöningar och ständigt nya intryck kan vara särskilt lockande för den som har svårt att stå ut med monotoni. Impulsivitet kan bli mod. Rastlöshet kan bli driv. Risktagande kan ta en människa hela vägen upp på en scen. Ett starkt behov av stimulans kan bli musik, konst, humor eller berättelser som berör miljoner.

I rätt sammanhang kan egenskaper som skapar kaos i vardagen alltså belönas – ibland till och med bli själva grunden för en karriär.

Men vi gör det för enkelt för oss när vi ser en människa lyckas inom ett enda område och drar slutsatsen att hon fungerar väl i alla andra. Vi ser artisten på scenen, men inte människan som ska få vardagen att fungera när strålkastarna har slocknat. Vi ser kreativiteten, modet och energin när de går att sälja. Vi ser mer sällan impulsiviteten, rastlösheten och sårbarheten när de kostar mer än de ger.

Kanske är det inte trots sin ADHD som vissa av dessa kvinnor har sökt sig till rampljuset. Kanske är det delvis samma egenskaper som har fört dem dit – och som samtidigt gör livet bakom scenen så mycket svårare.

Granska systemen – inte kvinnorna

Med det sagt ska vi naturligtvis förhålla oss kritiska när antalet diagnoser ökar. Vi ska ställa frågor om hur utredningar görs, vilka som utför dem och vilka ekonomiska intressen som finns på en växande marknad för privat vård och läkemedel. Vi ska kunna diskutera risken för feldiagnostisering, överdiagnostisering och alltför snabb förskrivning av läkemedel.

Men vi måste också våga granska det samhälle där diagnoserna ökar. Ett samhälle där vi förväntas vara ständigt tillgängliga, effektiva och självgående. Där vi ska hantera arbete, familj, relationer, ekonomi, hem och ett oavbrutet informationsflöde – helst utan att tappa kontrollen över någonting.

För den kvinna som redan använder all sin kraft till att kompensera, dölja och hålla ihop kan varje nytt krav bli ännu en sak som till slut får balansen att brista.

Samhällets krav skapar inte ADHD. Men de kan göra svårigheterna mer påtagliga, strategierna otillräckliga och det som tidigare gick att kompensera för omöjligt att längre dölja.

Kanske får hon inte sin diagnos för att hon plötsligt har börjat fungera sämre. Kanske får hon den för att hon inte längre orkar betala priset för att se välfungerande ut.

Den kritiska blicken behöver alltså riktas både utåt och uppåt: mot kraven vi förväntas leva under, mot vårdsystemen och de politiska beslut som har format dem, och mot de privata aktörer och läkemedelsföretag som tjänar pengar på utvecklingen.

Den ska inte riktas mot de kvinnor som efter årtionden av kamp äntligen har fått ett språk för sina svårigheter.

Två saker kan vara sanna samtidigt: en kraftig ökning av diagnoser förtjänar att granskas, och kvinnors berättelser förtjänar att tas på allvar.

Och kanske måste vi våga ställa den mest obekväma frågan av alla:

Hur mycket av vårt sätt att tala om kvinnor med ADHD bottnar i en djupt rotad misstro mot kvinnors egna berättelser?

För bakom omsorgen om kvinnor som kanske diagnostiseras ”för lätt” finns något märkligt förmyndande. Som om vuxna kvinnor vore lättledda offer för en trend, utan förmåga att söka kunskap, reflektera över sina erfarenheter och förstå vad en utredning, diagnos eller behandling kan innebära.

Det betyder inte att patienten ensam ska bedöma behovet av en diagnos eller läkemedelsbehandling. Det ansvaret ligger hos vården. Men varför riktas misstanken så snabbt mot kvinnorna själva? Mot deras motiv, deras berättelser och deras förmåga att förstå sina egna liv?

Kanske är detta inte bara en debatt om ADHD.

Kanske är det ännu en debatt om kvinnors trovärdighet. Om huruvida kvinnor kan anförtros rätten att tolka sina egna erfarenheter.

Och om hur mycket de måste lida innan vi tror dem.