Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.

När kunskapen brister – ADHD hos flickor och den osynliga kampen

Igår kväll lyssnade jag på ett av Sveriges Radios största psykologiprogram för föräldrar. Temat var ADHD hos flickor – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, både som mamma och som person med egen erfarenhet.

Jag hade höga förväntningar. Äntligen skulle man prata om just flickors ADHD! Men ju mer jag lyssnade, desto mer växte frustrationen.

För gång på gång missade man det viktigaste. Det mest grundläggande.

Här satt några av landets främsta psykologer och svarade på frågor från oroliga föräldrar – men istället för förklaringar fick föräldrarna vaga svar som osynliggjorde både deras barns svårigheter och deras egen oro.

Tre samtal fastnade särskilt hos mig:

Exempel 1 – Flickan som inte kan sitta still

En mamma hörde av sig och berättade om sin åttaåriga dotter med ADHD. Dottern hade själv ställt den mest centrala frågan av alla:

"Vad exakt är det med ADHD som gör att jag inte kan sitta still?"

Vilket fantastiskt tillfälle att ge barnet – och mamman – en förklaring. Något som kan minska känslan av skam och annorlundahet.

Men svaret blev undvikande. Psykologen menade att det inte var någon idé att gå in på varför, eftersom det kan “förändras om några år”. Istället föreslog han att man kan konstatera att flickan har svårt att sitta still, och jämförde det med att vissa är bra på att sjunga och andra inte.

Att normalisera ett barns svårigheter är i sig inget fel. Men att inte ge någon förklaring alls till ett barn som efterfrågar det– det tycker jag är ett svek.

För det finns en anledning.

Det handlar inte om vilja, uppfostran eller "personliga egenskaper". Det handlar om hur hjärnan är konstruerad. Om signalsubstanser som dopamin och noradrenalin som fungerar annorlunda. Om hur de delar av hjärnan som reglerar impulser, motorik och fokus utvecklas i en annan takt.

Vi vet idag att frontalloben – den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impulskontroll och förmågan att bromsa sitt beteende – mognar långsammare hos barn med ADHD. Hos ett barn på åtta år kan den förseningen motsvara upp till 30 % i mognad. När du ställer krav på en åttaåring med ADHD att sitta still och hålla fokus, ställer du alltså i praktiken krav som passar en fem- eller sexårings hjärna.

Det är inte en fråga om karaktär. Det är biologi.

Och det är inte konstigt att flickan undrar varför hon inte fungerar som sina kompisar.

Det hon borde ha fått höra är:

"Du har svårt att sitta still för att din hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt. Du är inte fel – du är byggd för att röra på dig, utforska, skapa och tänka fritt. Det är vårt jobb som vuxna att hjälpa dig hitta sätt att få din unika hjärna att må bra i den här världen."

Dessutom finns det en historisk aspekt som ofta glöms bort: Våra hjärnor är inte skapta för att sitta still. ADHD-hjärnan är den som ifrågasatte, upptäckte nya jaktmarker och inte nöjde sig med att följa strömmen. Men samhället har förändrats. Idag förväntas alla hjärnor passa in i samma fyrkantiga mall. Och när vissa av oss inte gör det, tror vi att vi är fel.

Exempel 2 – Flickan som är ojämn

En annan mamma ringde in och beskrev sin elvaåriga dotter som lätt blir ångestfylld av förändringar. Hon berättade också att dottern är väldigt "ojämn" – ibland som ett litet barn, ibland ovanligt mogen.

Psykologens svar? Att man får möta henne där hon är, precis som med vilken "pre-teen" som helst.

Men här hade man ju världens chans att förklara exakt hur flickor med ADHD i tonåren skiljer sig från flickor utan ADHD.

Den sena mognaden av frontalloben hos många med ADHD gör att vi ofta är otroligt kloka och insiktsfulla i ena stunden – och nästa stund agerar som betydligt yngre barn. Det är inte "alla barn" som fungerar så här och det här är en av anledningarna till att just tonårsperioden kan vara EXTRA svår för just flickor med ADHD.

Att förminska detta som något "alla tonårsbarn gör" är inte bara fel – det gör att föräldrar som söker svar lämnas utan förklaringar och känner sig ensamma med sin oro och frustration.

Exempel 3 – Flickan som kraschar hemma

En tredje mamma beskrev sin sexåriga dotter. Flickan presterade bra i skolan – men när hon kom hem bröt hon ihop. Hon var ledsen, orolig och helt slut. Ett mönster som pågått ända sedan förskolan.

Mamman var orolig och önskade göra en ADHD-utredning, men skolans svar var: "Vi ser inga problem."

Och psykologens råd?
Att vänta in skolan. För "förr eller senare kommer problemen att visa sig även i där."

För mig är det här det största sveket.

Vi vet att flickor med ADHD ofta är mästare på att maskera sina svårigheter i skolan. De kämpar, anpassar sig, håller ihop – tills de kommer hem, till tryggheten, och kraschar. Det är först där, bakom stängda dörrar, som deras verkliga kamp blir synlig.

Att säga till en förälder att "vänta in skolan" – på bekostnad av barnets välmående – är att fortsätta missförstå flickors ADHD-problematik.

Det är precis så här flickor med ADHD faller mellan stolarna.
Det är så de går igenom hela sin skolgång utan att någon ser.
Tills det är för sent – och kraschen kommer i form av utmattning, ångest eller depression i tonåren eller vuxen ålder.

När ett barn kraschar hemma, då är det redan för mycket.

Då behöver vi inte vänta in skolan – vi behöver lyssna på barnet. Lyssna på föräldern. Och agera.

ADHD hos flickor – den osynliga kampen

Det som gjorde mest ont när jag lyssnade var inte bara bristen på svar – utan bristen på kunskap.

Inte bara om hur ADHD hos flickor kan uttrycka sig, utan om vad ADHD faktiskt är. Om hur hjärnan fungerar annorlunda. Om den senare mognaden av frontalloben – den del som styr impulskontroll, planering och uppmärksamhet. Om hur nivåerna av dopamin ofta är lägre, vilket påverkar energi, fokus och motivation. Om ett läckande thalamus som gör det svårare att filtrera och sortera intryck.

När vuxenvärlden inte kan förklara det här – hur ska då barnen kunna förstå sig själva? Hur ska föräldrarna kunna stötta?

Vi måste bli bättre. Vi måste sluta tro att barn som anstränger sig till bristningsgränsen inte behöver hjälp bara för att de klarar av skoldagen. Vi måste sluta osynliggöra flickor som faller samman först när ingen ser.

Och framför allt:
Vi behöver ge både barn och föräldrar den kunskap de förtjänar.
För först när vi förstår – kan vi också börja göra skillnad.

Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder

Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.

I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.

Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.

Får man säga det? Får man känna så?

När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.

Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.

Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.

Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.

Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.

Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.

Och plötsligt föll allt på plats.

Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.

Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.

Hur återhämtar du dig?

Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛

Om att springa varje dag..

Den 7 april bestämde jag mig. Jag skulle pröva att springa varje dag under en veckas tid. Om det kändes bra skulle jag fortsätta. Någon vecka innan hade jag varit med min bror i Spanien och sett honom köra sin “runstreak” och blev både imponerad och motiverad. Kanske framförallt för att jag inte sett honom träna sen han var i tonåren. Men nu hade han sprungit varje dag i snart ett år.

Alla vet vi ju att vi ska röra på oss, man kan till och med få träning på recept nu för tiden. Stillasittande har blivit en folksjukdom som är farlig på riktigt. Motsatsen, att röra på sig har hur många positiva fördelar som helst. Dels stärker man musklerna, vilka i sin tur skyddar skelettet och lederna, men man minskar också risken för flera sjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar och flertalet cancerformer.

Men! Kanske ännu viktigare (iallafall för mig..) Fysisk aktivitet gör också att det bildas fler små blodkärl i hjärnan vilket leder till en ökad tillförsel av syre och näringsämnen till hjärnvävnaden vilket kan förbättra hjärnans funktion. Det påverkar minne, inlärning, kreativitet och koncentrationsförmåga på ett positivt sätt. Dessutom ökar det dopaminet, något vi med ADHD har mindre av (eller sämre upptagningsförmåga av).

Det senaste har varit min starkaste drivkraft till att springa just v a r j e dag. Jag har alltid varit ganska bra på att träna och röra på mig på olika sätt men just det där med att verkligen få upp pulsen varje dag är något alldeles speciellt. Och för en ADHD-hjärna som har extra svårt med minne, fokus och koncentration ser jag det som min medicin.

Ok, men det här med Runstreak då, vad är det? Jo. En RunStreak innebär helt enkelt att du springer varje dag. Det behöver inte var långt eller snabbt, men för att officiellt kunna räknas in i din RunStreak ska sträckan vara minst 1,6 km, d.v.s. en engelsk Mile. Du håller själv koll på att du springer varje dag och när du sprungit minst 365 dagar i sträck kan du ansöka om att bli listad i den svenska listan hos Streak Runners International. 

“Att springa långsamt och se sitt runstreak-pass som daglig rörelse och ännu hellre vila i rörelse är viktigt för att hålla sig skadefri. Vill man springa längre och/eller fortare så kan man göra det när det passar i ens träningsupplägg, men det har egentligen inte så mycket med runstreaken att göra.”

— Runstreak Sverige

Låter man bli att springa en dag, oavsett anledning, börjar man om på dag 1 igen nästa gång man springer.

Jag har nu sprungit varje dag i lite mer än 5 månader vilket känns HELT sjukt. Jag har gått igenom flera prövningar som matförgiftning, överbelastade vader och anklar och förkylningskänningar men genom att ha dagar och perioder av extremt långsam, kort och mjuk löpning har jag tagit mig igenom dem utan att behöva avbryta.

Fördelarna med att göra en Runstreak är att jag inte behöver tänka. Ni vet de där dagarna när man skjuter på träningen så långt man bara kan och håller på och dividera fram och tillbaka och har tusen anledningar till att strunta i att träna den dagen? Det absolut bästa med att göra en runstreak är att man slipper tänka och dividera. Det är bara något som ska göras.

Nackdelen eller risken med Runstreak som jag ser det är att det lätt kan bli lite maniskt. Har man sprungit i 100 dagar kan man lätt bli lite manisk och det kan kännas väldigt surt att behöva avbryta om man blir sjuk eller överanstränger en muskel. Här måste man gå in med inställningen att det viktigaste är rörelsen och hälsan och inte striken i sig. Behöver man vila så börjar man bara om igen från dag 1 när man återhämtat sig. En annan nackdel som jag ser det är att jag har styrketränat betydligt mindre sedan jag började springa varje dag. Det blir lite knepigt att få in ett ytterligare träningspass på gymmet. Både tidsmässigt men också motivationsmässigt. Där behöver jag bli bättre men kanske blir det enklare i höst. Då kan jag springa på löpbandet 2 gånger i veckan och sen köra ett pass styrketräning. Det återstår att utvärdera.

I övrigt så är en lugn jogg på 2 km på mjukt underlag rätt skonsamt för kroppen. Det handlar inte om att maxa varje dag, snarare tvärtom.

Jag har siktat på att jogga i 20 min per dag vilket brukar bli 2-3 km. Vissa dagar springer jag längre, i perioder har jag bara sprungit kortast möjliga sträcka, dvs 1 mile (1.61 km), om jag känt mig överansträngd eller lite småhängig. Andra perioder har jag sprungit betydligt längre. Det viktigaste är inte hur långt eller snabbt utan att man komma ut.

Vad tänker du om detta? Blir du sugen eller avskräckt? Triggad eller inspirerad?

Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.

Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker ni när ni läser det här?