Att vara mamma med ADHD

Ett blogginlägg jag nästan inte vågade publicera

Det här blogginlägget har legat i utkastet jag vet inte hur länge. Det är så känsligt att prata om mammaskapets baksidor. Som mamma (och kvinna överlag) ska man vara tacksam och njuta. Punkt.

Det tog mig många år innan jag förstod – och lyckades sätta ord på – att min absolut största stress-trigger är mina barn.

När föräldraskapet blir en stressfälla

Alla vet att föräldraskap i sig är en resa full av utmaningar, men för oss som är mammor med ADHD kan det ibland kännas som att vi navigerar med en karta som inte riktigt passar verkligheten. Som att vi har fått instruktioner till ett annat spel än det vi faktiskt spelar.

Förväntningarna vi aldrig bad om

Det handlar inte bara om föräldraskapet i stort, utan också om hur samhällets förväntningar på kvinnor och mammor ofta är högre och mer orubbliga. Vi förväntas vara de som håller ihop allt – planerar, strukturerar, känner av stämningar, kommer ihåg tider, ser till att barnens kläder passar årstiden, och har ett oändligt tålamod.

För någon med ADHD blir de här kraven övermäktiga.

“Jag älskar mina barn. Men de är också min största stress-trigger. Och det får vara sant – båda delarna.”

När kroppen säger ifrån

När mina barn var omkring 4 och 7 år var det som att min tank tog slut. Totalt slut. Jag minns att jag stod i köket och diskade undan middagen när jag fick en panikångestattack. Min kropp hade varnat mig länge, men nu hade den fått nog.

Jag förstod att kroppen verkligen satte ner foten, men jag förstod inte riktigt varför. Jag sov väl inte sämre än andra småbarnsföräldrar, jag hade mindre jobb än normalt just då – vilket i och för sig stressade mig – men jag gjorde inget som verkade extremt. Ändå var jag helt dränerad. Som att någon dragit ur sladden.

ADHD och dopaminbrist – i ett liv som kräver struktur

Och det är det här som är så viktigt att prata om:
Om man har en hjärna med lågt dopamin, då kommer det inte magiskt att förändras bara för att man får barn. Snarare tvärtom.

Sömnbrist, höga krav på att ständigt vara tillgänglig, ansvar för både känslomässig och praktisk logistik – allt det där som ingår i småbarnslivet – det slår extra hårt mot ett redan känsligt system.

Och om man då inte ens vet att man har ADHD… då är det nästan oundvikligt att till slut krascha.

Adrenalin – en tillfällig lösning med ett högt pris

Att vara mamma med ADHD innebär att tvingas skapa struktur i en hjärna som ofta spretar åt alla håll. Det innebär att jonglera tusen saker samtidigt – barnens behov, aktiviteter, skola, kläder som ska vara med till utflykten, lappar som ska skrivas på, middagar som ska planeras – allt detta utan dopamin.

Det går inte.

Det många av oss gör för att klara av det här är att vi drivs av adrenalin istället. Adrenalin fungerar så att det tillfälligt höjer dopaminnivåerna så vi får saker gjorda, men det är som att ta sms-lån på energin. Det funkar en stund – vi blir skärpta, får fart, löser saker snabbt – men priset kommer alltid efteråt.

Vi kraschar. Blir utmattade, överstimulerade eller helt tomma. Och eftersom många av oss har använt den strategin i åratal, ofta utan att veta om det, är det inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån.

"Du ser ju ut att ha koll" – men inombords är det kaos

Adrenalin kan få oss att prestera normalt i andras ögon, men det sker på bekostnad av vår hälsa. Vi får kanske iväg ungarna till skolan i tid, levererar på jobbet, fixar kalas och läxor och veckomatsedel – men inombords är det totalt kaos.

Allt snurrar. Och när kvällen kommer och man äntligen får en paus… då går det inte att slappna av. För hjärnan fortsätter att snurra. Då kommer tankarna. Självanklagelserna. Oron. Eller bara den där tomheten som är så svår att sätta ord på.

Så vi kör på tills vi fullständigt kraschar. För vi vet inte hur vi annars ska göra.

Det är inte du – det är systemet

“Återhämtning för mig är inte en promenad. Det är att vara helt ensam. Utan krav. Utan ansvar. Bara jag.”

Och vet du – det är inte konstigt.
Det är inte du som är svag, lat eller oorganiserad.

Det är ett systemfel. Ett samhälle som inte är byggt för hjärnor som fungerar annorlunda. Ett livstempo som bygger på att man kan prestera jämnt, dygnet runt. Ett mammaideal som är fullständigt orimligt – även för någon utan ADHD.

Men ändå klandrar vi oss själva.
Vi undrar varför vi inte får ihop det, varför det alltid känns som att vi halkar efter, varför vi är så trötta, varför vi inte “bara” kan skärpa oss.

Om jag inte byggt mitt eget liv – då hade jag kraschat totalt

Jag hade varit sjukskriven.
Om jag inte skapat det liv jag har idag, där jag faktiskt får möjlighet att återhämta mig under arbetstid, är jag helt övertygad om att jag hade varit sjukskriven för utmattning idag.

Att börja leva utifrån sina behov

Att leva med ADHD som mamma handlar inte bara om att försöka överleva vardagen. Det handlar också om att börja förstå sig själv på djupet.

Att ställa sig frågan:
Vad behöver jag för att kunna vara den mamma jag vill vara?

Inte den perfekta, superorganiserade, alltid-glada mamman som syns i reklamer och flöden.
Utan den närvarande, kärleksfulla och levande mamman – med hela sitt känslospektrum, sin kreativitet, sina svagheter och styrkor.

När jag insåg vad återhämtning faktiskt betyder för mig

Jag har kämpat i flera år med att förstå vad som faktiskt ger mig återhämtning. Jag har testat det mesta – träning, meditation, natur, att scrolla i soffan, att umgås med människor jag tycker om.

Och visst kan allt det där ge energi på olika sätt. Men det har aldrig räckt till. Det är som att det bara skrapar på ytan. Som att det ger återhämtning på ett ytligt plan, men aldrig nuddar vid det där djupa behovet inuti.

Det är först nu jag verkligen landat i vad återhämtning betyder för just mig.
Och det är det här: att vara helt själv.

Ensamhet – något jag alltid behövt, men inte förstått

Men egentligen... är det inte nytt.
Att vara själv har alltid varit viktigt för mig. Jag bara förstod det inte förrän jag inte hade det längre.

Innan jag fick barn hade jag massor av egentid. Det var liksom bara där – inget jag reflekterade över. Men när jag tänker tillbaka så inser jag att det alltid varit en självklar del av mitt sätt att ladda om.

När jag kom hem från skolan, framför allt i högstadiet och gymnasiet, ville jag bara vara ensam. I mitt rum. I mitt eget space. Jag behövde det för att landa. För att få vara ifred med mina tankar. Det var min återhämtning – utan att jag visste att det var det.

Och det var precis det som försvann när jag fick barn.
Plötsligt var jag aldrig ensam. Aldrig ostörd. Aldrig bara jag.

Och det är där det började glappa – på riktigt. Jag tappade något livsviktigt. Något som jag aldrig visste att jag byggde hela min balans på.

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Att våga stå upp för det man behöver

Så nu vet jag.
Jag behöver ensamhet.
Inte för att jag inte älskar min familj – utan just för att jag gör det.

Jag har förstått att det inte räcker med små pauser här och där. Det måste vara på riktigt. Riktig vila. Riktig återhämtning. Utan någon som behöver något. Utan att jag behöver vara något för någon annan.
Bara vara. Bara jag.

Och det är så befriande att äntligen kunna säga det högt – utan skuld. För det här är inte ett lyxbehov. Det är en överlevnadsstrategi.

Så om du också famlar efter vad som faktiskt hjälper dig att må bra – våga vara ärlig. Våga fråga dig själv: När återhämtar jag mig på riktigt?
Inte vad som borde fungera. Utan vad som faktiskt gör det.
Och när du hittar det – skydda det som något heligt.

Vi behöver inte göra mer. Vi behöver inte bli bättre.
Vi behöver bara börja lyssna.
På kroppen. På signalerna. På oss själva.

För vi är värda det.
Mer än nog.