Du skulle ha fyllt 41 idag, Ebba

Idag är det din dag.
Att fylla år på Sveriges nationaldag är lite speciellt. Det har det alltid varit. Men nu, när du inte finns kvar, är det ännu mer speciellt – på ett smärtsamt sätt. Att fira något den här dagen känns märkligt, nästan fel, även om jag vet att du hade velat det. Du ville att vi skulle leva fullt ut, att vi skulle fira det som firas kan.

"Cancern ska inte få ta mer än den redan gjort. När jag fyller 40 vill jag att ni ses och firar livet."

Och det gjorde vi. Din trädgård fylldes med familj och vänner. Vi drack bubbel och pratade om dig medan barnen lekte och tjoade runt våra fötter. Det var vackert. Sorgligt. Livsbejakande. Precis som du ville ha det.

Idag skulle du ha fyllt 41.
Det har gått ett och ett halvt år sedan du tog ditt sista andetag. Det är så brutalt. Så svårt att förstå. Hur någon som var så levande kunde dö. Alldeles för tidigt.

När jag har dåliga dagar tänker jag ofta på dig. På vad du skulle göra för att få gå i mina skor – om så bara för en dag. Det ger mig perspektiv. Hjälper mig att landa och minnas vad som faktiskt betyder något.
Inte för att trycka undan det som är tungt på riktigt, utan för att skaka av mig det som egentligen inte spelar någon roll. Det där som bara skaver på ytan.

Jag skrev ett längre inlägg om dig i julas. Om sorgen. Och om vad din bortgång har lärt mig.
För du har lärt mig så mycket, Ebba.

Du har visat mig att det är okej att livet är både utmattande och svårt – även när man är tacksam för det man har.
Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida.
Att allt inte måste vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas.

Livet är allt: trotsiga barn, vardagstjafs, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta.
Man kan vara tacksam – och ändå känna sig alldeles, alldeles slut.

Och det här är viktigt.
För livet är långt ifrån enkelt. Det får vara svårt. Det får kännas tungt.
Vi måste inte gå runt och vara tacksamma hela tiden. Men vi behöver samtidigt förstå att idag är det enda vi har.

Och kanske var det just det du försökte lära oss, Ebba.
Att livet får vara tungt, krångligt och fullt av motstånd – även när vi har mycket att vara tacksamma för.
Att tacksamhet inte utesluter frustration, sorg eller trötthet.
Livet är inte antingen eller – det är både och. Och det är okej.

Du är med mig så ofta. I tanken, i hjärtat, i samtal med dina barn, när jag blickar upp mot himlen.
Och kanske allra mest – i stunderna då livet känns rörigt men ändå levande. Då tänker jag: Ebba skulle förstå.

Idag firar vi dig.
Inte med tårta och paket, men med minnen, kärlek och tacksamhet.
Du skulle fyllt 41. Och vi skulle fortfarande behövt dig här.

Alltid älskad. Alltid saknad.

❤️