Två dagar kvar tills vi blir med valp.

Som rubriken lyder.

Idag är det två dagar kvar tills vi blir med valp. Med bebis. Med “Selma”.

Den här våren har varit tuff på så många vis. Jobbmässigt har det varit min bästa period någonsin men på ett personligt plan har jag haft det ganska tufft. Stress, ångest och med en kropp som så tydligt sagt ifrån på olika sätt. På det tog jag beslutet att avsluta min 12-åriga hunds liv. Fastän han egentligen skulle bli minst 15. Egentligen var han odödlig, det har vi jämt sagt. Men till och med odödliga hundar måste visst dö och till skillnad från människor som dör av ålder eller sjukdom är det istället vi som hundägare som måste bestämma när ett liv inte längre är värdigt att leva längre. Vi ska “leka Gud” och bestämma över någon som inte själv kan berätta hur hen känner. Det är klart att det är tufft och att det följs av en sorg. En sorg som dessutom inte alla förstår. “Det är ju bara en hund” tänker många. Men de som har eller har haft en hund kan nog relatera.

Jag har varit ambivalent i det här med att skaffa en till hund efter Charlie de senaste åren men när jag började märka att Charlie faktiskt var dödlig började tanken gro. Det kändes till och med som en tröst och som ett sätt att hantera sorgen över det faktum att han inte skulle finnas för evigt. Ett tag efter att Charlie somnat in för gott kände jag dock ingen lust alls att tänka på en ny hund. Hur skulle det ens gå? Ingen skulle ju kunna mäta sig med honom? Dessutom gnagde ett dåligt samvetet av tanken på att skaffa en till. Som att det skulle innebära att jag gått vidare och inte längre brydde mig om honom. Som att hans liv då skulle vara ett avslutat kapitel. På det befinner vi oss i en pandemi som tycks ha gjort hela Sverige valpgalna och därmed har efterfrågan på valpar blivit större än tillgången vilket resulterat i att de i stort sätt varit omöjliga att få tag på. Men så en morgon i april hörde Susanne av sig som är uppfödare av rasen dansk-svensk gårdshund.. Hon sa att hennes Nellie hade fått två små valptikar kvällen innan och trots att intresselistan var ungefär lika lång som vårt avlånga land så var den ena min om jag ville ha henne.

Lillkorven på bilden hon skickade såg ut som en liten korv. Var det där verkligen vår nästa familjemedlem? Skulle jag orka med en valp? Var vi redo? Var jag färdigsörjd? Blir man någonsin det?

Men så gick dagarna och veckorna och den där lilla korven såg mer och mer ut som en hund. Och kärleken började långsamt att växa, precis som kärleken växer till det där lilla fostret i magen när man är gravid även fast man inte vet någonting om det. Och ju längre tiden gick, ju mer självklart kändes det. Den där lilla korven skulle till oss.

Under den här resan (ja, de här 8 veckorna har faktiskt känts lite som en graviditet) har vår gamla hund Charlie känts ännu mer närvarande än innan. Det är ju han som har lärt mig att vara hundmamma. Det är ju han och jag som stångats, tränat och gjort alla de där misstagen man ska göra med sin första riktiga hund. Men det är också med honom jag lärt mig hur jag vill att ett liv med hund ska se ut. Han har gett mig en verktygslåda av lärdomar som jag bär med mig in i den här nya relationen och i varje steg jag tagit mot att hämta hem Selma, ju mer har jag känt honom i mig.

Jag vet att hon inte kommer att ersätta eller byta ut honom. Hon kommer, som barnen säger, vara hans lillasyster. Barnen pratar faktiskt också mer om Charlie nu än innan vi började vänta på Selma. De pratar om honom som en självklar storebror och att han ännu är en del av vår familj. För någon vecka sen kom Noah hem med ett porträtt av vår familj som han ritat i början av läsåret och Charlie var lika självklar på det porträttet som någon annan.

Jag är så glad att barnen har haft honom i sitt liv och att de nu får en till fyrbent familjemedlem att älska. “Du ska bli storasyster nu” säger Noah till Ellie. Och hon skiner upp som en sol varje gång.

Lilla lilla Selma. Jag är jättepirrig, lite nervös och superförväntansfull inför att hämta hem dig. Men tack vare Charlie och allt han lärt oss kommer du till en hundfamilj som är ännu bättre än vi var när han kom till oss för 12 år sen.

Jag tror att vi kommer bli ett fantastiskt team du och jag. Och jag tror att Charlie hejar på oss från himlen!