Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

37 år av rastlöshet, oro och sökande

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023:

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra.

De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. Det ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans.

Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen. De obetalda räkningarna. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång.

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper:

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

Att få en ADHD-diagnos som vuxen

En diagnos förändrar inte livet som varit, men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av.

Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden – men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Min upplevelse av att leva med ADHD

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan på grund av den förklaringsmodell den kom med.

Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda – och det förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just:

• En inre rastlöshet med mycket oro och ångest

• Återkommande och ihållande melankoli

• En hjärna som aldrig slutar snurra

• Koncentrationssvårigheter och minnesstörningar

• Ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker

• Svagt arbetsminne och överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt

• Svårigheter med struktur och planering

• Att jag älskar att påbörja roliga projekt, men ofta har svårt att avsluta dem

• Impulsivitet och ständigt sökande efter nya saker att gå igång på

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord: de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre.

Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Lättnad – och sen: vad händer nu?

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför var enorm.

Men den fasen har lagt sig. Och nu befinner jag mig mer i en fas av utforskande. En fas som ibland känns lite… tråkig.

Jag går med känslan: jaha, och nu då?

Från socionom till ADHD-coach

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt.

Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut – men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coachingutbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra, och jag är nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Tankar och reflektioner

Livet är en berg- och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker du när du läser det här? Känner du igen dig?

Ok, ska jag börja blogga igen?

Nu låter det som att jag en dag tog beslutet att sluta blogga och det har jag ju egentligen inte gjort men då mitt senaste blogginlägg skrevs i mars så kan man väl inte direkt kalla mig en frekvent bloggare?

Med det sagt har en längtan efter att få skriva av mig vuxit fram inom mig ett tag nu. Jag vet inte hur många captions på Instagram jag påbörjat för att sedan radera dem igen. Jag har så mycket jag vill säga och så många tankar i huvudet och känslor i kroppen men jag vet inte riktigt vad (vart?) jag ska göra av dem. Instagram är inte riktigt rätt forum. Kanske kan bloggen få vara det?

Jag frågade er på Instagram-stories igår om ni läser bloggar, jag själv gör det nämligen inte. Jag är kanske lite för rastlös för det och allt ska ju gå så fort och vara så effektivt nu för tiden. Det känns nästan som att allas våra hjärnor är smått förstörda av det snabba innehåll vi matas med dagarna i ända. Med det sagt är det kanske just en blogg vi behöver? Något som får oss att sätta oss ner en stund och inte göra tusen andra saker samtidigt? Något som får oss att landa lite?

Jag vill fylla den här bloggen med allt som är livet. Jag vill skriva om att vara kvinna och mamma. Om hormoner, pms, relationer och det komplexa med att som kvinna och mamma ha en ADHD-hjärna samtidigt som man förväntas rodda en familj. Jag vill skriva om inredningsprojekt och trädgårdsdrömmar, kanske om någon härlig höstoutfit jag drömmer om eller om ett renoveringsprojekt jag påbörjat. Jag vill att allt ska rymmas här. Att allt ska kunna få ta plats.

Jag är en känslomänniska av rang så mitt humör och min motivation för det mesta jag tar mig an i livet går upp och ned som en berg- och dalbana. Det är allt eller inget, högt eller lågt. Men jag hoppas att det här kan få vara en plats där HELA jag kan få ta plats. Precis som hela du är välkommen att vara här. Precis som just du är.

Jag lovar er att jag ska provblogga frekvent hela september om ni lovar mig att ni är delaktiga. För utan er pepp, era frågor, tankar och kommentarer kommer jag att tappa gnistan väldigt snabbt.

Lovar ni mig att ni är med mig?