Arkiv
- March 2026
- February 2026
- January 2026
- December 2025
- November 2025
- October 2025
- September 2025
- August 2025
- June 2025
- May 2025
- April 2025
- March 2025
- February 2025
- January 2025
- December 2024
- November 2024
- October 2024
- September 2024
- August 2024
- March 2024
- February 2024
- December 2023
- October 2023
- September 2023
- June 2023
- April 2023
- December 2022
- October 2022
- December 2021
- November 2021
- October 2021
- September 2021
- July 2021
- June 2021
- November 2020
- October 2020
- September 2020
- July 2020
- June 2020
- May 2020
- April 2020
- March 2020
- February 2020
- January 2020
- December 2019
- November 2019
- October 2019
HITTA I BLOGGEN
10 år som gifta i år
Härom dagen firade jag och min man 10 år som gifta. Eller firade och firade. Vi firade kanske mest mina svärföräldrar som firar 50 år som gifta i år. Men det råkade bli just på vår bröllopsdag. Vi hade ingen barnvakt och vi hade kanske inte riktigt orken att fira oss själva just då. Så som vi borde och så som vi så väl hade behövt. För livet lunkar på. Det är intensivt med barn, hund, hus och karriärer. Och juni är väl den galnaste av månader? Ingen av oss hade förberett något till den andra. Vi sa knappt ”grattis” när vi med grusfyllda och trötta ögon såg varandra på morgonen.
Vi befinner oss i en tid i livet då vår relation mest ”är”. Barnen går först och de och våra jobb tar i stort sätt all vår energi. Vi konstaterade igår att det också är något fint i det. Att vi mitt i allt, när relationen är ofrivilligt oprioriterad ändå kan lita på att den håller. Jag tänker också på att det inte är konstigt att det är nu många skiljer sig. Jag slås åter igen av den galna tanken på att vissa skaffar ett till barn för att rädda relationen. Kan det finnas något som äter upp en relation mer än barn? Inte för att barnen gör fel, utan för att de tar plats. Energi. Och för att de (som sig bör) går först. När barnen väl har fått sitt tar man ett djupt andetag och drar in det lilla syre som finns kvar i sina egna lungor.
Med det sagt är jag så tacksam att jag har Ola. Att han är min man och trygga punkt. Vi är både olika och lika. Han blir väldigt irriterad över att jag inte tankar bilen. Jag säger att man kan åka tills lampan lyser rött. Han älskar inte att hitta mina halvdruckna kaffekoppar lite överallt, men jag är säker på att han skulle sakna mina små spår om jag inte längre fanns här.. Han älskar inte mitt sätt att hålla i pengar eller min något avslappnade syn på ekonomi, men kanske inspirerar jag honom i att se andra värden i livet? Han irriterar sig nog en hel del på alla mina uppstartade men icke avslutade projekt, att jag aldrig vet var mina grejer är och att jag aldrig hänger upp handduken i badrummet igen när jag duschat utan slänger den i en hög på golvet.
När man är trött och sliten kan det vara svårt att se vad den andra gör. Ola till exempel tar alltid vår hund på en långpromenad på morgonen, vardag som helg. Han plockar i och ur diskmaskinen och sköter sen en tid all tvätt här hemma. Han är den som har koll på ekonomin (eftersom jag inte kan betala räkningar) och har koll på allt som har med våra bilar och vårt hus att göra. Han jobbar otroligt mycket och är helt fantastiskt duktig på det han gör. Utan honom hade vårt hem fallerat. Han är alltid på mina upptåg, vare sig det gäller renovering eller att hitta på roliga saker, men han är också en varsam broms när mina idéer spårar (och det gör de ofta..) Jag har lärt mig att lyssna på honom, för när han sätter ner foten gör han det av en anledning. Det är fint.
En relation och ett äktenskap kan inte bara vara fluff och rosa skimmer. Ett äktenskap innebär att finnas där för varandra i vått och torrt, i nöd och lust. Kanske går vi igenom en lite tuffare period nu med mer ”nöd” än ”lust”. Då är det fint att tänka på att det vi har framför oss är lust. För utan nöd, ingen lust.
Utan motgång ingen framgång.
Jag älskar dig Ola. I nöd och lust.
Tips för att få barnen att somna själva – Vår erfarenhet
För kanske två år sen la jag upp en storie om det här på Instagram. Eller var det 1 år sen? Minnet sviker och månader och år flyter ihop till en enda sörja. Min stora kille fyllde precis NIO år och min minsta fyller snart SEX. Det är sjukt. Ellie som blir sex år om en månad var ju nyss en bebis. Ni som följt mig sen dess förstår vad jag menar..
Det här med barn och sömn väcker sannerligen känslor och många är vi föräldrar som dagligen kämpar med det här. Med förväntningar och förhoppningar, om längtan efter en liten stund av lugn och ro.
Idag la jag upp en bild på Instagram och nämnde i förbifarten att vi ju nu lyckats med det där som en gång kändes omöjligt. Att få barnen att somna själva. I sina egna rum. Och såklart blev många nyfikna. VAD är hemligheten. Det finns ingen hemlighet, inte ens någon genomtänkt eller direkt uttalad strategi. Men det fanns mycket av en sak. Beslutsamhet.
För mig har det nästan alltid fungerat när det kommer till det mesta som rör våra barn. Att botten är nådd, glaset är fyllt, bägaren håller på att rinna över, ja ni fattar. Och när jag (eller helst vi båda) verkligen har bestämt oss för något då är det som att barnen märker att jag är orubblig. .
Så det jag gjorde var detta.
Jag förberedde barnen i god tid (helst dagen innan), för den nya rutinen som skulle komma att ske.
2. När det väl var dags så skapade vi en kvällsrutin som vi bestämde oss för att göra varje kväll. Ett exempel: Ingen skärm efter kl 18.30, dusch/bad, lugn aktivitet. Läsning i soffan innan sänggående. 20.00 ligger man i sängen. Då bäddar jag ner barnen en och en, säger gonatt gonatt och går ut ur rummet. Jag har förberett båda på att jag kommer att sitta precis utanför, men jag kommer inte att sitta inne i någons rum. Detta var alltså OTÄNKBART för båda barnen och framförallt för vår äldste just då. Han somnade så sent om kvällarna att vi i stort sätt la oss samtidigt. De kvällar man nattade honom hann man inte göra NÅGOT annat. Och det gick inte. Inte för oss.
Barnen fick lyssna på lugn musik eller ljudbok om de ville, och den äldsta ville ha ljudbok och den yngsta musik.
Jaha, vad hände då? Jo det blev gråt och lite tandagnisslan såklart. Barnen gick ut, klagade, skulle kissa, skulle dricka vatten hundraarton gånger och jag satt utanför och.. satt. De fick hållas. Det fick ta hur många timmar som helst. Det viktiga var att de till slut somnade i sina sängar. Vilket de gjorde. Efter en halvtimme. Andra natten somnade barnen på 5 minuter. Det var en REVOLUTION.
Sedan dess har det gått lite upp och ned. Det blev semester, nån blev sjuk, saker händer. Men vi har hela tiden kunnat återkomma till det här, när vi bara varit bestämda. Det kan fortfarande tjatas om att man ska sitta inne i någons rum, eller att någon vill somna i vår säng. Och det får de göra ibland. Men allra oftast håller vi på rutinen att de ska somna i sina sängar. Och skillnaden är faktiskt väldigt stor. Barnen känns tryggare i sig själva. Idag sitter någon av oss utanför tills minsta har somnat. Sitter eller pysslar, viker tvätt, plockar på övervåningen. 9-åringen ligger själv och lyssnar på ljudbok tills han somnar. Och det kan ta tid. Igår somnade han efter 22. Och tänk vad frustrerande det hade varit att ligga där till kl 22 när jobb, diskberg eller plock väntar på en efter läggning..
Så det här var väl ingen strategi direkt, utan mer en botten som var nådd. Och min erfarenhet är att med beslutsamhet och en vetskap om att man gör det som krävs fungerar det mesta. Det fungerade iallafall för oss.
Kom ihåg att trycka på hjärtat om du gillar inlägget <3
Har du några tips på hur man får barnen att somna själva kan du väl kommentera nedan så att andra läsare får fler tips!
Winter wonderland
Nu är snön borta, men för en vecka sedan var det här min utsikt från köksfönstret. Otroligt mysigt om du frågar mig. Det känns som att hela världen blir ombonad och trygg. Och allt blir ju vackrare med snö!
Några dagar tidigare hade jag fått ett vackert bud där det ingick en otrolig novent-bukett. När blommorna ledsnade tog jag tillvara på tallen och rönn(?)bären och gjorde denna girlang. Så fint och lagom juligt sådär i början på december.
Nu är snön nästan borta men minusgraderna och den isiga känslan är också härlig tycker jag. Jag fotade vårt hus utifrån idag, jag tycker det blir så mysigt med alla stjärnor, små granar, kransar och lyktor. Det är inspirerande att man faktiskt kan göra det fint utomhus även på vintern.
Den här fina kransen ingick också i ett bud förresten! Eftersom vi redan hade en på dörren fick den hänga här ute. Jag hängde upp den med en självhäftande fästplatta för utomhusbruk och ett vanligt buntband.
Jag har batteridrivna ljus i alla mina lyktor som är satta på timer. På så sätt lyser dem varje kväll. För inte skulle man orka ut och tända levande ljus varje eftermiddag? Inte jag iallafall!
Jag har saknat bloggen, jag ska försöka komma igång igen lite smått. Jag kan ibland sakna skrivandet och det där lite djupare samtalet jag upplever att vi har haft här.
Skulle ni uppskatta om jag började blogga mer frekvent igen eller är ni mer av instagram-scrollar-typen?
Tryck gärna på hjärtat om du skulle uppskatta en mer uppdaterad blogg framöver, så vet jag att ni peppar :)
Hösten är mysets och "boandets" tid
När solen står lågt, luften känns friskare och mornarna är både kallare och mörkare, då vet vi att hösten är här. Allt jag vill just nu är att dra på mig varma sockor, stickade tröjor och värma mig under en filt med en kopp te. Det och tända massa ljus såklart. I vanlig ordning har jag och Emma fått äran att tolka Strömshagas nyheter utifrån ett säsongsperspektiv och det är alltid lika inspirerande. Häng på när vi förvandlar Emmas glasveranda till det mysigaste av krypin.
Efter en sommar då hemmet mest agerat passage och vi mer eller mindre flyttat ut är vi nu sugna på att riktigt boa in oss, rensa ut och göra fint inomhus igen. Några av sommarblommorna börjar göra sig redo för vintervila och kanske är det dags att fylla på med nya gröna växter som klarar av den nya, lite mörkare årstiden?
Belysningen är aldrig så viktig som nu på hösten när dagarna blir kortare och mörkret smyger sig på. Att investera i en vacker lampett och några lyktor att sprida ut i hemmet ger verkligen den där mysiga och ombonade känslan vi så väl behöver just nu.
När snittblommorna börjar sina i både trädgårdar och butiker får man hitta på andra saker att dekorera med. Och det är inte bara på bordet i en vas man kan ha sina blommor. Strömshagas runda väggkorg är ett härligt alternativ till krans och blir ett fint smycke på din vägg eller dörr.
Hösten är tiden för rutiner. Det är nu vi så ofta tar tag i att börja träna och äta bra, men det är också en tid för ”unn” och återhämtning. Att laga långkok och lyssna inåt. Att sakta ner och vrida ner tempot lite.
Att sätta på lite lugn musik, tända några ljus och plantera om en blomma i en härlig kruka, det behövs inte så mycket mer än så för att en mörk kall dag i oktober. Åtminstone inte om du frågar oss. Nu omfamnar vi mysets högtid och varvar ner i hemmets lugna vrå.
Du hittar hela Strömshagas sortiment här.
Den ultimata julklappen!
Reklam för Once Upon
December är här, och vi har tagit in grannen så grön och grann.. Någon mer än jag som upplever att december bara springer iväg? Efter ett november segare än slime kommer december och bara glider förbi?
Det här med julklappar hörni, det är lika svårt varje år. Vi vill begränsa dem och ger bara ett par stycken till barnen, men så är det ju kul att ge något litet till sina föräldrar, för att visa sin uppskattning?
Det där är alltid lika klurigt så jag är SÅ glad att jag hittat den ultimata gåvan. Den är personlig, den är vacker och den kan ligga framme på vardagsrumsbordet varje dag - en fotobok från Once Upon!
I dessa tider - när vi har miljoner bilder på mobilen som glöms bort - ÄR detta den perfekta gåvan, egentligen både till sig själv och till sina nära och kära. Och inte minst till sina barn i framtiden. Det är dessutom så sjukt enkelt och blir så brutalt snyggt!
Jag knåpade ihop en tidig julklapp till min lilla familj. En bok som handlar om när tre blev fyra, alltså när Ellie föddes in i vår familj. Den tar sin start när vi flyttade till vårt hus, när jag var som allra tjockast. Och slutar våren/sommaren 2018 när vi levt som 2-barnsföräldrar i ett år.
Det är en magisk bok med massa härliga minnen som barnen bläddrat i otroligt mycket. Båda barnen älskar att se på bilder när de var små och det här blev direkt en favoritbok där de kan läsa om hur det var när de var små.
Jag har fått sån mersmak och kommer att göra många fler fotoböcker med just Once Upon!
Böcker som både kan ges bort och ha en given plats i bokhyllan eller på vardagsrumsbordet som coffetable-bok.
Ladda ned appen i din mobil här och påbörja din fotobok nu. Du kommer inte ångra dig!
Rabattkoden emelie25 ger 25% rabatt till och med den 17 december. Detta är också sista beställningsdag om du vill ha din fotobok innan jul!
Så beställ din bok nu och tacka mig sen :)