ADHD och den evolutionära missmatchen: Varför det inte är hjärnan det är fel på

“Är ADHD ett funktionshinder” frågar min 10-åring.

De hade pratat om det i skolan. ADHD som ett exempel på en funktionsnedsättning. Han hade inte ens reflekterat över det tidigare, fortfarande relativt oförstörd av samhällets normer och förväntningar på hur en människa ska vara och bete sig.

"Ja..." svarar jag. "Det anses som det. Men egentligen är det samhället som är funktionsnedsatt. Och den värld vi har skapat," fortsätter jag.

"Ok?" Han ser frågande ut.

"Ja, alltså. Våra hjärnor har varit king’ar i flera hundratusen år. Det är vi som har utforskat, utvecklat och utmanat världen och tagit oss så långt i vår utveckling. Om ADHD-hjärnan inte hade fyllt ett syfte, hade den dött ut för länge sedan. Våra hjärnor är konstruerade för att utforska, ifrågasätta och testa nya vägar. De har spelat en otroligt viktig roll för mänsklighetens överlevnad. Men de senaste hundra åren har vi som samhälle bestämt att alla hjärnor, även våra, ska sitta still bakom en bänk och lära sig tråkiga saker som ofta saknar syfte. Och i en sådan värld uppfattas våra hjärnor som funktionsnedsatta. Fast egentligen är det inget fel på funktionen. Funktionen är bara annorlunda."

Vi lämnade samtalet där, men inom mig ligger det kvar.

Det är med en blandning av sorg och tacksamhet jag reflekterar över vårt samtal. Tacksamheten kommer från att min son växer upp i en familj som ser hans så kallade svårigheter för vad de egentligen är – resultatet av en hjärna som lever i fel årtusende. Han växer upp i ett hem där vi anpassar oss, tänker utanför boxen och försöker vara så inkännande som möjligt. Kanske kan det ge honom en sköld mot samhällets normer och de orimliga kraven på att alla ska fungera likadant.

Sorgen, däremot, bottnar i en känsla av uppgivenhet över att det har blivit så här. Över alla de missförstådda barn som vuxit upp till missförstådda vuxna, som tagit till kriminalitet eller droger, eller som i värsta fall har valt att avsluta sina liv för att de hela tiden fått höra att de är "fel". Att de "kan bättre". Att de bara behöver "skärpa sig".

Tänk om någon hade förklarat för dem att det inte var dem det var fel på. Att deras hjärnor var precis som de skulle vara. Att en hjärna vi idag kallar "ADHD-hjärna" kan upptäcka möjligheter där andra inte ser dem, tänka utanför ramarna och hitta nya vägar för att lösa problem. Att dessa hjärnor är en produkt av mänsklighetens behov av utforskning och anpassning, och att de har spelat en avgörande roll i vår arts utveckling.

Tänk om någon hade berättat för dem att det är samhället det är fel på. Att vi har skapat en struktur där människor förväntas följa fasta mönster och beteenden, och att den naturliga och medfödda impulsen att utforska och ifrågasätta plötsligt ses som ett hinder.

Att det egentligen inte är hjärnans funktion som är problemet, utan hur vi har organiserat våra liv och vårt samhälle.

Hur hade deras liv sett ut då?

Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.

Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker ni när ni läser det här?

Tips för att få barnen att somna själva – Vår erfarenhet

För kanske två år sen la jag upp en storie om det här på Instagram. Eller var det 1 år sen? Minnet sviker och månader och år flyter ihop till en enda sörja. Min stora kille fyllde precis NIO år och min minsta fyller snart SEX. Det är sjukt. Ellie som blir sex år om en månad var ju nyss en bebis. Ni som följt mig sen dess förstår vad jag menar..

Det här med barn och sömn väcker sannerligen känslor och många är vi föräldrar som dagligen kämpar med det här. Med förväntningar och förhoppningar, om längtan efter en liten stund av lugn och ro.

Idag la jag upp en bild på Instagram och nämnde i förbifarten att vi ju nu lyckats med det där som en gång kändes omöjligt. Att få barnen att somna själva. I sina egna rum. Och såklart blev många nyfikna. VAD är hemligheten. Det finns ingen hemlighet, inte ens någon genomtänkt eller direkt uttalad strategi. Men det fanns mycket av en sak. Beslutsamhet.

För mig har det nästan alltid fungerat när det kommer till det mesta som rör våra barn. Att botten är nådd, glaset är fyllt, bägaren håller på att rinna över, ja ni fattar. Och när jag (eller helst vi båda) verkligen har bestämt oss för något då är det som att barnen märker att jag är orubblig. .

Så det jag gjorde var detta.

1. Jag förberedde barnen i god tid (helst dagen innan), för den nya rutinen som skulle komma att ske.

   2. När det väl var dags så skapade vi en kvällsrutin som vi bestämde oss för att göra varje kväll. Ett exempel: Ingen skärm efter kl 18.30, dusch/bad, lugn aktivitet. Läsning i soffan innan sänggående. 20.00 ligger man i sängen. Då bäddar jag ner barnen en och en, säger gonatt gonatt och går ut ur rummet. Jag har förberett båda på att jag kommer att sitta precis utanför, men jag kommer inte att sitta inne i någons rum. Detta var alltså OTÄNKBART för båda barnen och framförallt för vår äldste just då. Han somnade så sent om kvällarna att vi i stort sätt la oss samtidigt. De kvällar man nattade honom hann man inte göra NÅGOT annat. Och det gick inte. Inte för oss.

   Barnen fick lyssna på lugn musik eller ljudbok om de ville, och den äldsta ville ha ljudbok och den yngsta musik.

   Jaha, vad hände då? Jo det blev gråt och lite tandagnisslan såklart. Barnen gick ut, klagade, skulle kissa, skulle dricka vatten hundraarton gånger och jag satt utanför och.. satt. De fick hållas. Det fick ta hur många timmar som helst. Det viktiga var att de till slut somnade i sina sängar. Vilket de gjorde. Efter en halvtimme. Andra natten somnade barnen på 5 minuter. Det var en REVOLUTION.

   Sedan dess har det gått lite upp och ned. Det blev semester, nån blev sjuk, saker händer. Men vi har hela tiden kunnat återkomma till det här, när vi bara varit bestämda. Det kan fortfarande tjatas om att man ska sitta inne i någons rum, eller att någon vill somna i vår säng. Och det får de göra ibland. Men allra oftast håller vi på rutinen att de ska somna i sina sängar. Och skillnaden är faktiskt väldigt stor. Barnen känns tryggare i sig själva. Idag sitter någon av oss utanför tills minsta har somnat. Sitter eller pysslar, viker tvätt, plockar på övervåningen. 9-åringen ligger själv och lyssnar på ljudbok tills han somnar. Och det kan ta tid. Igår somnade han efter 22. Och tänk vad frustrerande det hade varit att ligga där till kl 22 när jobb, diskberg eller plock väntar på en efter läggning..

   Så det här var väl ingen strategi direkt, utan mer en botten som var nådd. Och min erfarenhet är att med beslutsamhet och en vetskap om att man gör det som krävs fungerar det mesta. Det fungerade iallafall för oss.

Kom ihåg att trycka på hjärtat om du gillar inlägget <3

Har du några tips på hur man får barnen att somna själva kan du väl kommentera nedan så att andra läsare får fler tips!

Två veckor med Selma

I samarbete med DenjoDogs

Två veckor har nu gått sedan vi hämtade hem vår lilla Selma. Efter månader av väntan, både på att först få veta om hennes mamma var dräktig och om det i såfall skulle finnas en valp där inne till oss och sen 8 veckors väntan tills hon till slut var flyttklar. Men för två veckor sedan var det äntligen dags och även om det kändes lite jobbigt att skilja henne från sin mamma och enda syster så var vi såklart glada över att få hämta hem vår nya familjemedlem. Och så lätt det har varit. Är det rätt känns det lätt, brukar man säga. Och det stämmer verkligen i det här fallet. Selma har bara varit glädje och mys sen hon gjorde entré i våra liv. Ja, förutom när hon är superpigg där runt 06 och helst vill gå upp och göra dag och jag själva känner mig som en zombie.

Jag är så glad att hon är min andra hund. Så glad för allt jag lärt mig av min första hund Charlie och att jag vet precis hur jag vill att vårt hundliv ska se ut. Jag gillar bebistiden. Både när det kommer till barn och hundar. Sen när de kommer in i trotsåldrar och tonåren, då är det kämpigare. Och även om mina armar är smått sönderrivna av små valptänder så njuter jag till fullo av den här lilla lilla valpen som jag sakta lär känna. För även om man kan forma en hund mycket har den ju också sin egen personlighet. Selma älskar att springa runt i trädgården och nosa och busa. Det är som att hon har ett eget litet universum här hemma som är precis lagom stort för henne att upptäcka just nu. Det är så härligt att se!

Selmas hundbädd är från Denjodogs som är ett varumärke som säljer superfina Hundsaker. Kanske är det den som gjort att hon sovit i egen säng sedan dag 1. Från början planerade jag att sova bredvid henne på en madrass på golvet för att vänja henne vid att sova själv men jag märkte att hon gick och la sig i sin bädd självmant redan under kvällen så jag prövade därför att bara ha bädden bredvid sängen och det gick jättebra. Vaknar hon på natten går jag ut med henne och sen lägger jag bara en lugn hand på henne för att visa att det är dags att somna om.

Den första natten satte jag alarm på två timmars intervaller men redan natt två märkte jag att jag vaknade så fort hon gnydde till eller tassade ur korgen. Så jag slopade snabbt väckarklocka och lät henne agera väckarklocka istället. Nu sover hon allt som oftast hela natten men vaknar tidigt, vid 05 ungefär och behöver ut och kissa. Tack gode gud för att man har en trädgård att gå ut i. Minns denna tiden med Charlie när vi bodde mitt inne i stan och man var tvungen att gå ett halvt kvarter för att hitta en gräsmatta att rasta honom på…

För mig är det viktigaste med en hundbädd att den är mjuk och gossig och att den inte har några hårda vassa kanter så som en korg i rotting t ex kan ha.. Sen det skadar det ju inte att den är snygg också, och de är verkligen bäddarna från Denjodogs.

Just den här hundbädden från Denjodogs hittar du här och Selma har strlk S.

Denjodogs har massa fina saker. Halsband, koppel, ,matskålar och namnbrickor som man kan beställa med ingravering. Du kan kolla in hela deras sortiment här.

Nu väntar 5 veckors semester på vift. Vi börjar på familjens lantställe i stockholms skärgård och fortsätter sen till Gotland för att avsluta semestern i Skärgården igen. De två bästa platserna på jorden om du frågar oss. Och Selma och hennes hundbädd hänger såklart med :)

Två dagar kvar tills vi blir med valp.

Som rubriken lyder.

Idag är det två dagar kvar tills vi blir med valp. Med bebis. Med “Selma”.

Den här våren har varit tuff på så många vis. Jobbmässigt har det varit min bästa period någonsin men på ett personligt plan har jag haft det ganska tufft. Stress, ångest och med en kropp som så tydligt sagt ifrån på olika sätt. På det tog jag beslutet att avsluta min 12-åriga hunds liv. Fastän han egentligen skulle bli minst 15. Egentligen var han odödlig, det har vi jämt sagt. Men till och med odödliga hundar måste visst dö och till skillnad från människor som dör av ålder eller sjukdom är det istället vi som hundägare som måste bestämma när ett liv inte längre är värdigt att leva längre. Vi ska “leka Gud” och bestämma över någon som inte själv kan berätta hur hen känner. Det är klart att det är tufft och att det följs av en sorg. En sorg som dessutom inte alla förstår. “Det är ju bara en hund” tänker många. Men de som har eller har haft en hund kan nog relatera.

Jag har varit ambivalent i det här med att skaffa en till hund efter Charlie de senaste åren men när jag började märka att Charlie faktiskt var dödlig började tanken gro. Det kändes till och med som en tröst och som ett sätt att hantera sorgen över det faktum att han inte skulle finnas för evigt. Ett tag efter att Charlie somnat in för gott kände jag dock ingen lust alls att tänka på en ny hund. Hur skulle det ens gå? Ingen skulle ju kunna mäta sig med honom? Dessutom gnagde ett dåligt samvetet av tanken på att skaffa en till. Som att det skulle innebära att jag gått vidare och inte längre brydde mig om honom. Som att hans liv då skulle vara ett avslutat kapitel. På det befinner vi oss i en pandemi som tycks ha gjort hela Sverige valpgalna och därmed har efterfrågan på valpar blivit större än tillgången vilket resulterat i att de i stort sätt varit omöjliga att få tag på. Men så en morgon i april hörde Susanne av sig som är uppfödare av rasen dansk-svensk gårdshund.. Hon sa att hennes Nellie hade fått två små valptikar kvällen innan och trots att intresselistan var ungefär lika lång som vårt avlånga land så var den ena min om jag ville ha henne.

Lillkorven på bilden hon skickade såg ut som en liten korv. Var det där verkligen vår nästa familjemedlem? Skulle jag orka med en valp? Var vi redo? Var jag färdigsörjd? Blir man någonsin det?

Men så gick dagarna och veckorna och den där lilla korven såg mer och mer ut som en hund. Och kärleken började långsamt att växa, precis som kärleken växer till det där lilla fostret i magen när man är gravid även fast man inte vet någonting om det. Och ju längre tiden gick, ju mer självklart kändes det. Den där lilla korven skulle till oss.

Under den här resan (ja, de här 8 veckorna har faktiskt känts lite som en graviditet) har vår gamla hund Charlie känts ännu mer närvarande än innan. Det är ju han som har lärt mig att vara hundmamma. Det är ju han och jag som stångats, tränat och gjort alla de där misstagen man ska göra med sin första riktiga hund. Men det är också med honom jag lärt mig hur jag vill att ett liv med hund ska se ut. Han har gett mig en verktygslåda av lärdomar som jag bär med mig in i den här nya relationen och i varje steg jag tagit mot att hämta hem Selma, ju mer har jag känt honom i mig.

Jag vet att hon inte kommer att ersätta eller byta ut honom. Hon kommer, som barnen säger, vara hans lillasyster. Barnen pratar faktiskt också mer om Charlie nu än innan vi började vänta på Selma. De pratar om honom som en självklar storebror och att han ännu är en del av vår familj. För någon vecka sen kom Noah hem med ett porträtt av vår familj som han ritat i början av läsåret och Charlie var lika självklar på det porträttet som någon annan.

Jag är så glad att barnen har haft honom i sitt liv och att de nu får en till fyrbent familjemedlem att älska. “Du ska bli storasyster nu” säger Noah till Ellie. Och hon skiner upp som en sol varje gång.

Lilla lilla Selma. Jag är jättepirrig, lite nervös och superförväntansfull inför att hämta hem dig. Men tack vare Charlie och allt han lärt oss kommer du till en hundfamilj som är ännu bättre än vi var när han kom till oss för 12 år sen.

Jag tror att vi kommer bli ett fantastiskt team du och jag. Och jag tror att Charlie hejar på oss från himlen!