Om att springa varje dag..

Den 7 april bestämde jag mig. Jag skulle pröva att springa varje dag under en veckas tid. Om det kändes bra skulle jag fortsätta. Någon vecka innan hade jag varit med min bror i Spanien och sett honom köra sin “runstreak” och blev både imponerad och motiverad. Kanske framförallt för att jag inte sett honom träna sen han var i tonåren. Men nu hade han sprungit varje dag i snart ett år.

Alla vet vi ju att vi ska röra på oss, man kan till och med få träning på recept nu för tiden. Stillasittande har blivit en folksjukdom som är farlig på riktigt. Motsatsen, att röra på sig har hur många positiva fördelar som helst. Dels stärker man musklerna, vilka i sin tur skyddar skelettet och lederna, men man minskar också risken för flera sjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar och flertalet cancerformer.

Men! Kanske ännu viktigare (iallafall för mig..) Fysisk aktivitet gör också att det bildas fler små blodkärl i hjärnan vilket leder till en ökad tillförsel av syre och näringsämnen till hjärnvävnaden vilket kan förbättra hjärnans funktion. Det påverkar minne, inlärning, kreativitet och koncentrationsförmåga på ett positivt sätt. Dessutom ökar det dopaminet, något vi med ADHD har mindre av (eller sämre upptagningsförmåga av).

Det senaste har varit min starkaste drivkraft till att springa just v a r j e dag. Jag har alltid varit ganska bra på att träna och röra på mig på olika sätt men just det där med att verkligen få upp pulsen varje dag är något alldeles speciellt. Och för en ADHD-hjärna som har extra svårt med minne, fokus och koncentration ser jag det som min medicin.

Ok, men det här med Runstreak då, vad är det? Jo. En RunStreak innebär helt enkelt att du springer varje dag. Det behöver inte var långt eller snabbt, men för att officiellt kunna räknas in i din RunStreak ska sträckan vara minst 1,6 km, d.v.s. en engelsk Mile. Du håller själv koll på att du springer varje dag och när du sprungit minst 365 dagar i sträck kan du ansöka om att bli listad i den svenska listan hos Streak Runners International. 

“Att springa långsamt och se sitt runstreak-pass som daglig rörelse och ännu hellre vila i rörelse är viktigt för att hålla sig skadefri. Vill man springa längre och/eller fortare så kan man göra det när det passar i ens träningsupplägg, men det har egentligen inte så mycket med runstreaken att göra.”

— Runstreak Sverige

Låter man bli att springa en dag, oavsett anledning, börjar man om på dag 1 igen nästa gång man springer.

Jag har nu sprungit varje dag i lite mer än 5 månader vilket känns HELT sjukt. Jag har gått igenom flera prövningar som matförgiftning, överbelastade vader och anklar och förkylningskänningar men genom att ha dagar och perioder av extremt långsam, kort och mjuk löpning har jag tagit mig igenom dem utan att behöva avbryta.

Fördelarna med att göra en Runstreak är att jag inte behöver tänka. Ni vet de där dagarna när man skjuter på träningen så långt man bara kan och håller på och dividera fram och tillbaka och har tusen anledningar till att strunta i att träna den dagen? Det absolut bästa med att göra en runstreak är att man slipper tänka och dividera. Det är bara något som ska göras.

Nackdelen eller risken med Runstreak som jag ser det är att det lätt kan bli lite maniskt. Har man sprungit i 100 dagar kan man lätt bli lite manisk och det kan kännas väldigt surt att behöva avbryta om man blir sjuk eller överanstränger en muskel. Här måste man gå in med inställningen att det viktigaste är rörelsen och hälsan och inte striken i sig. Behöver man vila så börjar man bara om igen från dag 1 när man återhämtat sig. En annan nackdel som jag ser det är att jag har styrketränat betydligt mindre sedan jag började springa varje dag. Det blir lite knepigt att få in ett ytterligare träningspass på gymmet. Både tidsmässigt men också motivationsmässigt. Där behöver jag bli bättre men kanske blir det enklare i höst. Då kan jag springa på löpbandet 2 gånger i veckan och sen köra ett pass styrketräning. Det återstår att utvärdera.

I övrigt så är en lugn jogg på 2 km på mjukt underlag rätt skonsamt för kroppen. Det handlar inte om att maxa varje dag, snarare tvärtom.

Jag har siktat på att jogga i 20 min per dag vilket brukar bli 2-3 km. Vissa dagar springer jag längre, i perioder har jag bara sprungit kortast möjliga sträcka, dvs 1 mile (1.61 km), om jag känt mig överansträngd eller lite småhängig. Andra perioder har jag sprungit betydligt längre. Det viktigaste är inte hur långt eller snabbt utan att man komma ut.

Vad tänker du om detta? Blir du sugen eller avskräckt? Triggad eller inspirerad?

Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

37 år av rastlöshet, oro och sökande

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023:

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra.

De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. Det ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans.

Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen. De obetalda räkningarna. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång.

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper:

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

Att få en ADHD-diagnos som vuxen

En diagnos förändrar inte livet som varit, men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av.

Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden – men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Min upplevelse av att leva med ADHD

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan på grund av den förklaringsmodell den kom med.

Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda – och det förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just:

• En inre rastlöshet med mycket oro och ångest

• Återkommande och ihållande melankoli

• En hjärna som aldrig slutar snurra

• Koncentrationssvårigheter och minnesstörningar

• Ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker

• Svagt arbetsminne och överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt

• Svårigheter med struktur och planering

• Att jag älskar att påbörja roliga projekt, men ofta har svårt att avsluta dem

• Impulsivitet och ständigt sökande efter nya saker att gå igång på

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord: de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre.

Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Lättnad – och sen: vad händer nu?

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför var enorm.

Men den fasen har lagt sig. Och nu befinner jag mig mer i en fas av utforskande. En fas som ibland känns lite… tråkig.

Jag går med känslan: jaha, och nu då?

Från socionom till ADHD-coach

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt.

Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut – men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coachingutbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra, och jag är nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Tankar och reflektioner

Livet är en berg- och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker du när du läser det här? Känner du igen dig?

Helgen i bilder

Min helg i bilder.

Helgen började med konsert då jag och Ellie såg Maria Sur som uppträdde på höstmarknaden på Spånga torg.

En glad 7-åring med autograf på armen.

Efter konsert, talangjakt och hoppborg mötte vi upp resten av familjen som redan åkt till klipporna vid lövstabadet för ett dopp.

Tänk att det kan vara så varmt i september? Fantastiskt!

På kvällen passade jag och barnen på att göra lite extra mysigt ute på altanen. Vi tänkte att det nog är sista kvällen man kan sitta ute sådär sent så vi maxade med massa levande ljus, filtar och fårskinn. Efter middagen spelade vi monopol och åt lördagsgodis här ute.

Till middag blev det småplock. Nektarinsallad med tomater och burrata, grillad fetaost, ugnsbakad spetskål och chark bland annat.

Jag måste säga att den här tiden på året är otroligt härlig ändå.. Att få vara hemma och kunna njuta av såna här härliga sommarkvällar även efter semesterns slut känns så lyxigt. Det är som att man inte förväntar sig att kunna ha det så härligt vilket gör att man njuter av det så mycket mer?

I söndag lös flitens låga då vi fick en massa gjort i trädgården. Det brukar ofta bli smått kaos när alla är hemma och vi vuxna har massa saker att ta tag i men det gick ovanligt smooth och barnen kunde faktiskt sysselsätta sig lite själva emellanåt. På eftermiddagen åkte jag och Ellie för att fota ett kommande samarbete med Newbie. Älskar bilderna så mycket, måste printa ut någon och rama in. Mer bilder kommer längre fram!

Det var vår helg. Hoppas er har varit minst lika fin <3

Sensommar i trädgården

Precis när det kändes som att sommaren sjöng på sista versen verkar den komma tillbaka. Jag som börjat ställa in mig på höst.. Jaja, nu är det bara att njuta av några varma dagar!

Förra helgen satte jag barnen i jobb. De fick 20 kr per full kompostpåse med rutten fallfrukt och det slutade med att de fyllde 5 påsar var. Några av de fina äpplena la jag i den här stora träskålen. De är ju så vackra!

I början av sommaren fick jag ett par tomatplantor av min snälla granne. Jag brukar inte odla grönsaker då vi är bortresta så länge på sommaren och inte riktigt kan ta hand om dem. Så de här stackars tomatplantorna blev omplanterade alldeles för sent och är därför väldigt sena i sin mognad.

Jag är dock så fascinerad över dessa tomater som kämpar på men undrar också hur lång tid det kommer ta tills de mognar? Fråga mig inte varför prislappen hänger kvar på den ena korgkrukan. Den är inte ens ny :)

En favorit i trädgården och som äntligen börjar bli sådär stor som jag drömt om är klematisen som klättrar över pergolan här. Det är en “Summer Snow”. Tänk att en liten planta kan täcka en hel pergola! Otroligt!

Förra året “glömde” jag ta hand om min otroliga Hortensia som jag hade här på altanen så i år köpte jag en ny. Just nu är jag SÅ motiverad att få dem att överleva och jag hoppas verkligen att det håller i sig. Dock så vill jag minnas att jag var minst lika motiverad förra året vid den här tiden men att det ändå liksom rann ut i sanden sen..

Något som uppenbarligen går väldigt bra att direktså är Krasse.. Herregud, den skulle kunna ta över hela trädgården.

Något annat jag känner stark motivation till nu som även den avsaknaden i våras var det där med sommarblommor.. I våras tappade jag det helt och jag bara struntade i att förså några sommarblommor. Det slutade med att jag strödde ut lite fröer på måfå direkt i mina pallkragar istället i maj någon gång. Vissa klarade sig men de flesta blev uppätna av sniglar. Note to self. Det ÄR bra att förstå sommarblommor inomhus… Jaja, tur man får nya chanser här i livet!

Perennerna som är perfekta till snitt!

För några år sen kände jag mig lite trött på allt jobb det innebär att förså, omplantera, härda och dalta med annueller och började istället utforska olika perenner som är minst lika fina att använda som snittblommor. Då vi är bortresta mycket på sommaren har jag fokuserat på blommor och växter som blommar tidigt eller sent så att jag inte missar någon blomning när vi inte är hemma.

Här har jag samlat några favoriter:

Lila sköldpaddsört är en otroligt fin och ny favorit! Den hittade jag på typ Plantagen så här års förra året och som tur var verkar den trivas ritktigt bra där jag satte den för den återkom lika fint i år! Den är jättefin som snittblomma!

Fältvädd är en otroligt vacker perenn och snittblomma! Just den här sorten frösår sig inte utan håller sig där jag satt den vilket jag uppskattar!

Stjärnflocka är en gammal favorit som håller lääänge i vas! Finns i flera färger och jag har den på flera ställen i trädgården.

Rudbeckia eller solhatt i alla dess färger och former är en härlig färgklick i både rabatten och buketten! Dessutom förvandlas de till vackra silhuetter på vintern och bildar frön som fåglarna älskar!

Rudbeckian vintertid. (Lånad bild)

Höstanemon är en klassiker om än lite mer krånglig att ta in. För att få dem att hålla länge som snitt är ett bra knep att skörda dem tidigt på morgonen med en vass sax och sen sätta dem rakt ner i ett kärl med iskallt vatten, gärna med isbitar i och låta dem stå svalt några timmar.

Höstflox (mina börjar sjunga på sista versen nu som ni ser) finns i massa olika färger och former och är minst lika fina när de blommat är över (bilden till höger).

Sist men inte minst kommer vipphortensian med sin härliga limegröna färg på sommaren och grön-rosa rost-färg på hösten. Jag är ganska säker på att just den här sorten är en 'Limelight'. Jag har dock flera olika varianter runtom i trädgården, både vipp- och trädgårdshortensia. Älskar dem!

Här är en nyare del av min stora perennrabatt som jag gjort om nu och fyllt på med bättre jord och näring. Jag hade ett par blommor som inte trivdes där så nu har jag försökt med några andra växter som jag tror kommer att trivas bättre!

Det är verkligen en ständig utveckling det där med trädgård och man lär sig allt eftersom! Några perenner som jag ska sätta till våren är:

• Bolltistel

• Brittsommaraster

Några andra härliga perenner som redan blommat över i min trädgård är såklart:

• Pioner

• Löjtnanshjärta

• Akleja

• Blåklocka

• Malva

Har du tips på någon annan härlig snitt-perenn som jag missat? Fyll gärna på i kommentarerna!