Kniven mot strupen – en strategi, inte ett problem

Att göra saker i sista sekunden – är det egentligen så dåligt?

Vi har fått lära oss att prokrastinering är en last. Något vi måste jobba bort för att bli mer produktiva, mindre stressade, mer strukturerade. Men vad händer om vi istället för att kämpa emot det accepterar att vi funkar så här – och börjar använda prokrastinering som en strategi istället?

Mitt pass, bank-ID och den sista-sekunden-strategin

Jag insåg det här igen när jag (äntligen) var på väg för att hämta ut mitt pass.

Det har varit klart i flera veckor. Och anledningen till att jag ens skaffade ett nytt pass var för att mitt bank-ID höll på att gå ut. Jag har vetat om det här länge – varje gång jag loggat in i banken har jag fått en liten påminnelse:

"Ditt bank-ID går snart ut, dags att uppdatera!"

Och varje gång har jag tänkt: Jaja, jag gör det sen.

Tills idag.

Först när mitt bank-ID faktiskt slutade fungera blev det på riktigt. Då fanns det inget utrymme för velande eller planering – det var bara att göra det. Det var fortfarande motigt. Som att allt i min kropp skrek “neeeej”. Men jag gjorde det ändå.

Sista minuten – den enda minuten vi har?

För mig, och många andra, handlar det här om hur hjärnan fungerar.

Det är inte att jag inte vill göra saker i tid. Det är att jag inte har dopaminet (drivmedlet) jag behöver för att utföra det.

Men en annan sak som ökar dopamin är rädsla. Och det är därför många av oss med ADHD får en skjuts av dopamin när vi inser att vi inte längre KAN skjuta på något längre.

Och då – plötsligt – får vi ofta bränslet att göra det där tråkiga vi skjutit på så länge. Talesättet att någon “plötsligt får eld i baken” har aldrig känts mer passande :)

Jobba med din hjärna – inte mot den

Istället för att kämpa emot det här och försöka tvinga oss in i en mer strukturerad arbetsmetod som vi oftast inte kommer att klara av ändå, kan vi acceptera att vi fungerar så här – och använda det till vår fördel.

Vi kan åter igen tänka, ÄR det här en strategi/metod som skadar mig eller någon annan? Eller är det egentliga problemet att vi hela tiden slår på oss själva för att vi om och om igen hamnar i de här situationerna?

Här är vad som fungerar för mig:

1. Gilla läget. Om du alltid gör saker i sista stund – och det funkar – vad är egentligen problemet? Sluta känna skuld över något du i slutänden ändå får gjort. Att börja i tid och göra lite i taget kommer vi ALDRIG klara ändå. Det enda det tankesättet leder till är ökat självhat.

2. Gör plats för sista-minuten-arbetet. Vet du att du ändå kommer göra allt i slutspurten? Då är det bättre att du faktiskt blockar den tiden i kalendern istället för att “låtsas” som att du ska börja tidigare.

3. Lämna marginal för det oförutsedda. Även om du gör det mesta i sista stund, se till att ha 2–3 dagar innan deadline där du kan hantera eventuella problem – som teknikstrul, missade mejl eller en hjärna som bara vägrar starta upp.

4. Sluta fejka deadlines. Vi vet båda att det inte funkar. Om din hjärna inte tar det på allvar kommer du ändå inte göra det.

Är det egentligen ett problem?

Tänk så här: Om du klarar av att göra det du ska, i tid, även om det är motigt – varför skulle du behöva ändra på dig?

Det kanske inte är det mest harmoniska sättet att jobba på, men om det är det som funkar, vad är poängen med att kämpa emot det?

Så länge du vet hur du funkar och planerar utifrån det, så är kniven mot strupen inte ett problem.

Däremot, om du skjuter på saker så länge att du gång på gång misslyckas och missar deadlines – då behöver man jobba på en annan strategi!

Så istället för att kämpa emot din hjärna – se till att den jobbar för dig istället. Och framför allt: släpp skammen. Den hjälper ingen.

ADHD & energireglering - varför får jag det inte att funka?

Varför är energireglering så svårt med ADHD?

Vi med ADHD har ofta svårt med energireglering. Att komma igång och komma ihåg, att prioritera och göra en sak i taget.
Vi har ofta svårt att skifta fokus och att göra saker vi inte finner lustfyllda.

En stor anledning är att vi inte har ett jämnt flöde av hjärnans bränsle – dopamin. Utöver det har många av oss höga nivåer av GABA i den del av hjärnan där de exekutiva funktionerna styrs, såsom planering, organisering och impulskontroll. Det skapar ett motstånd som gör det svårt att komma igång med uppgifter, ta initiativ och växla mellan aktiviteter.

Rastlöshet, impulsivitet och hyperfokus

Vi är ofta rastlösa, impulsiva och blir snabbt uttråkade.
Vi har svårt att koncentrera oss på uppgifter vi inte finner meningsfulla – men kan däremot hyperfokusera i timmar på sådant vi brinner för.

Visst vore det fantastiskt om vi kom med en instruktionsbok? Eller om vi bara kunde trycka på en knapp och plötsligt bli sådär organiserade, strukturerade och “lagom” som alla neurotypiska verkar vara?

Jag önskar att jag kunde säga att den knappen finns. Men det gör den inte.

Varför vanliga lösningar inte alltid fungerar

Däremot finns det strategier, lösningar och anpassningar som fungerar bättre än andra.

När vi söker hjälp hos psykiatrin får vi ofta lösningar utifrån ett neurotypiskt perspektiv:

• Digitala hjälpmedel för struktur och planering

• Stora whiteboards med veckoscheman

• Tips om listor och alarmer

Allt detta kan vara jättebra – men det är inte där problemet ligger.

Problemet är att vi saknar bränslet för att komma framåt.

Det spelar ingen roll hur många kalendrar eller alarm vi har – utan bränsle kommer vi inte framåt.

Jakten på quick fixes

Vi människor är lata av naturen. Vi vill gärna ha snabba lösningar – “quick fixes”. Och vi med ADHD älskar nog snabba och effektiva lösningar mer än någon annan.

Känner du igen dig?
👉 Du köper en ny väggkalender och tänker: “Nu blir det ordning.”
👉 Du färgkodar allt – olika färger för familjens medlemmar.
👉 Det känns som att du har hackat systemet.

Nu. är. det. ordning.

Men det håller en vecka. Max. Sen är du tillbaka på ruta ett.

Vi jagar lösningen som ska få allt att klicka. Vi tänker:
✔ “Ge mig ett piller så att allt blir bra.”
✔ “Tryck på en knapp och så löser sig allt.”

Men innerst inne vet vi att det inte fungerar så.

Så vad fungerar då?

I min föreläsning ADHD – Bygg din egen verktygslåda går vi igenom tekniker och strategier som kan underlätta för våra hjärnor. Alla kommer inte att passa dig – men några kommer att göra det. Och det är just det som är grejen.

Vi behöver hitta och skapa vår egen verktygslåda.
Vi behöver utnyttja våra styrkor och välja våra strider:

💡 Vilka svagheter vill vi faktiskt jobba på och förbättra?
💡 Vilka behöver vi acceptera och ge efter för?
💡 När kan vi delegera och be om hjälp?

Det här handlar inte om att “fixa” oss själva.
Det handlar om att skapa ett liv som fungerar för oss – på våra villkor.

Och det är precis det vi kommer att göra tillsammans.

👉 Läs mer om föreläsningen och boka din plats här.

Du kan både vara med LIVE eller se föreläsningen via länk i efterhand.

Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder

Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.

I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.

Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.

Får man säga det? Får man känna så?

När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.

Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.

Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.

Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.

Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.

Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.

Och plötsligt föll allt på plats.

Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.

Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.

Hur återhämtar du dig?

Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛

Att hitta min egen väg: ADHD, livet och poletten som trillade ner

Jag var 20 år och hade precis blivit inskriven på Capio Anorexicenter i Upplands Väsby.

Mitt nya hyperfokus – att svälta mig själv – hade gått över styr. Några månader tidigare hade jag insett att jag inte längre hade kontroll. Jag var, återigen, fånge i min egen hjärna.

Till slut stod jag inför ett val. Jag hade nått en punkt där det bara fanns två alternativ kvar: död eller liv.

Jag valde livet.

Sedan dess har jag strävat efter att hitta min väg i livet. Efter att hitta det där lugnet. Min plats. Där hela jag skulle komma till min rätt.

Den där strävan efter balans och mening har fortsatt. Jag har ofta känt mig som en flipperkula i ett flipperspel – sökande, utforskande och prövande. Jag har kastats fram och tillbaka, stött i kanterna och fått blåmärken som vissa dagar fortfarande gör sig påminda.

Ångest, depressioner, utmattningssymptom – allt har varit en del av resan. En hjärna som aldrig tar paus kan lätt bli överhettad, och många gånger har jag känt att jag bara försöker hålla huvudet ovanför vattenytan.

För 4–5 år sedan började jag känna av utmattningssymptom, och jag förstod ingenting. Jag skämdes. Jag jobbade ju inte för mycket – tvärtom, jag var inne i en period med mindre jobb. Visst stressade det mig något vansinnigt, men utmattad blev man väl bara av att arbeta för hårt, av att prestera något stort? Inte av att ta hand om barn och driva eget, även om det just då var lite kämpigare än vanligt.

Återigen började tankarna snurra: Vad var det för fel på mig? Varför var min energi och mitt driv så ojämnt? Hur kunde jag å ena sidan överprestera i riktigt svåra och krävande områden, men å andra sidan inte ens förmå mig att ringa ett enkelt telefonsamtal eller betala en räkning?

När jag äntligen förstod att min hjärna fungerade annorlunda var det som att en polett trillade ner. En polett som jag hade letat efter i 17 år.

Idag vet jag att dopaminbrist gör fysiskt ont. Att den ångest jag ofta känt egentligen är ett resultat av min inre rastlöshet. Och att min energi är – och alltid kommer att vara – ojämn. Det är så ADHD fungerar.

Vi är ojämna i allt. I humöret, i känslorna, i energinivåerna och allra helst våra exekutiva förmågor – och det gör oss till en annan sorts människor.

Om du får en diagnos som vuxen är hjälpen och stödet du får från psykiatrin ofta utformat för att försöka göra dig neurotypisk. Antingen genom medicin eller genom stöd från en arbetsterapeut som ska förklara hur du använder en kalender. Om du kände dig misslyckad innan du fick din diagnos, känns det inte mycket bättre efter några besök där någon visar hur du använder en whiteboard för att skriva upp veckans händelser.

Hade vi kunnat använda de strategierna hade vi inte fått en ADHD-diagnos från början. Då hade vi redan hittat sätt som fungerade.

När jag slutligen slutade leta efter en neurotypisk väg att följa och istället insåg att jag behövde hitta min alldeles egna ADHD-väg genom livet, blev allt så mycket enklare. Inte lätt, men nu hade jag åtminstone fått glasögon så att jag kunde se. Och ingen har väl någonsin sagt att livet ska vara lätt?

I augusti började jag plugga till ADHD-coach. Till en början mest för att lära mig mer för min egen skull. Men ju mer jag har lärt mig om ADHD, desto starkare har min längtan efter att dela med mig av den kunskapen vuxit.

Så jag började knåpa ihop en föreläsning. En föreläsning med allt jag önskar att jag själv hade fått veta – om hur hjärnan fungerar, hur signalsubstanser påverkar oss, och framför allt hur vi kan sluta kämpa emot och istället skapa ett liv som fungerar för oss.

Den föreläsningen är mitt sätt att hjälpa andra få den där poletten att trilla ner. För om det finns något jag vet, så är det att det aldrig är för sent att välja livet.

Vill du vara med/lyssna på föreläsningen finns all info här

Varför håller jag en föreläsning om ADHD?

Jag har tänkt en hel del på hur det kan uppfattas utifrån.
Att jag i flera år har skapat innehåll kring inredning, inspiration och livsstil – och att jag i höstas dessutom höll en kurs om att starta eget företag.

Och nu, helt plötsligt, ska jag föreläsa om ADHD också?

Vad hände?

För mig känns det här egentligen inte som något helt nytt. Det känns snarare som en röd tråd som långsamt har blivit tydligare.

Jag är socionom i grunden och har tidigare arbetat med just de här frågorna – om människors livsvillkor, psykisk (o)hälsa och hur vi kan skapa bättre förutsättningar för oss själva.

På många sätt känns det som att jag bara återvänder till det jag alltid har brunnit för. Skillnaden är att jag nu också har ett helt nytt perspektiv – min egen diagnos, min egen erfarenhet, och en djupare förståelse för hur ADHD påverkar hela livet.

När jag fick min ADHD-diagnos föll allt på plats

För två år sedan fick jag min ADHD-diagnos.
Men egentligen har ADHD alltid varit en del av mig – jag visste bara inte att det var ADHD.

Jag visste bara att jag kände mig annorlunda.
Att min hjärna aldrig tystnade.
Att jag alltid gick all-in eller inte alls.
Att jag brann för vissa saker, men slet med andra.

Jag visste att jag aldrig kunde anpassa mig till ett ”vanligt jobb” utan att känna att jag kvävdes.
Att jag behövde skapa min egen väg – och att jag gjorde det, inte för att jag var så modig, utan för att jag var tvungen.

Jag trodde att det bara var min personlighet.
Tills jag insåg att det fanns en förklaring.

ADHD förklarar så mycket av mitt liv

När jag fick min diagnos föll pusselbitarna på plats.
Jag började förstå varför jag fungerar som jag gör.
Varför vissa saker känns så mycket svårare för mig än för andra – men också varför jag lyckats med det jag gjort.

Min ADHD har varit min största utmaning, men också min största drivkraft.

Och när jag insåg det, började en annan tanke gro:

Tänk om jag hade vetat detta tidigare?
Hur mycket lättare hade allt varit om jag hade förstått min hjärna tidigare i livet?

Och framför allt – tänk om fler kunde få den förståelsen, tidigare?

Därför håller jag den här föreläsningen

Jag är inte läkare, psykolog eller forskare.
Jag föreläser inte om ADHD för att jag har alla svar.

Men jag föreläser för att jag vet hur det känns att gå genom livet och inte förstå sig själv.

För att jag vet hur det är att:
✔ Tro att man bara är ”lat” när man egentligen har en hjärna som fungerar annorlunda.
✔ Ständigt pendla mellan hyperfokus och total utmattning.
✔ Kämpa med att få ihop livet, jobbet, familjen – och samtidigt känna att man aldrig riktigt passar in i mallen.

Och nu, när jag dessutom läser till ADHD-coach, har jag ännu mer kunskap att ge.
Jag har grävt djupt i forskningen, i strategierna och i hur vi faktiskt kan få våra hjärnor att funka bättre i en värld som inte alltid är byggd för oss.

Men något som slagit mig under min utbildning är hur bristfällig den verkliga kunskapen om ADHD är inom vården och psykiatrin.

Jag trodde att jag visste en del innan – men ju mer jag lär mig, desto mer frustrerad blir jag.

Vi har så mycket forskning som visar vad ADHD egentligen är, hur det påverkar hjärnan, kroppen och nervsystemet– men ändå är det så många som får höra:

• "Du kan inte ha ADHD, du har ju klarat skolan."

• "Du fungerar ju på jobbet, så du behöver ingen utredning."

• "ADHD är bara brist på dopamin."

💡 Det är så mycket mer än så.

Och det är just det jag vill lyfta i föreläsningen.
Jag vill ge en djupare förståelse, men också konkreta strategier för att hantera vardagen.

Den här föreläsningen är för dig som:
🔹 Har ADHD eller misstänker att du har det.
🔹 Vill förstå varför din hjärna fungerar som den gör.
🔹 Vill ha konkreta strategier för att hantera vardagen – och kanske till och med lära dig att se din ADHD som en styrka.

Jag delar min egen resa, men också forskning, fakta och strategier.
För att du inte ska behöva lägga lika många år som jag på att försöka förstå dig själv.

Vill du vara med?

📅 Föreläsning: ADHD – Förstå diagnosen och hitta strategier som fungerar
📍 Online via Zoom – du kan vara med live eller se inspelningen i efterhand.
🕖 15 januari kl. 18:30–21:00
🎟 Pris: 299 kr
👉 Anmäl dig här

Jag ser så mycket fram emot att få dela detta med dig. 💛

/Emelie